Jag orkar inte. Jag orkar inte va ensam hela tiden. Jag orkar inte känns mig bortglömd och hatad. Jag orkar inte med skolan. Jag orkar inte med alla s.k "vänner". Jag orkar inte med mitt liv. Framför allt, jag orkar inte varje dag behöva tänka "täcker den här tröjan mina ärr? De syns väl inte?" Jag vill kunna gå med t-shirt på idrotten. Jag vill kunna dra upp min kofta eller tröja till armvecket. Nu kan jag ju inte ens vika upp ärmarna lite, så den slutar precis innan ärren börjar. För mina armar, de ser värre ut. Jag hade ärr bara påminner en del av underarmarna förut. Men inte längre. Nu täcker mina ärr hela mina underarmar. 

Om allt bara kunde ta slut. Om jag bara kunde ta mitt liv här och nu. Jag försökte ju. I onsdags. Den 8:de januari 2014. Det hade kunnat stått på min gravsten. Men så blir det inte.

Jag fattar inte varför jag försökte. I guess, det var för att jag fick nog. Jag visste egentligen innerst inne, att det inte skulle gå. Men jag försökte ändå. Det var en kompis jag skrev med. Hon skickade bilder på blad hon skrivit med en annan. Delvis hade hon skrivit att jag tyckte att allt hon skrev till mig var fake och påhittat. I slutet skrev hon att allt hon skrivit var sant. Så det måste ju betyda att jag tycker det? Men hur ska hon kunna veta vad jag tycker? det fick mig att tänka alla hemska tankar. Kanske jag inte duger? Jag är helt värdelös. Jag borde inte leva. Jag ska försöka. Så jag gick in i badrummet. Fyllde upp handfatet med vatten. Satte upp håret. Och stoppade ner huvudet i det kalla vattnet. Försökte hålla andan. Höll huvudet under vattnet i 5-10 sek. Men sen var det något. Något som fick mig att ta upp huvudet ur vattnet. Kanske var det att jag inte ville dö? Eller att jag visste innerst inne, att det inte var tid för mig att lämna livet än? Eller att jag inte klarade av att lämna de som kanske skulle kunna sakna mig? Jag vet inte. Jag tog några andetag, tömde ur vattnet och gick och satte mig i soffan. Då kom resten av familjen hem. De såg inte att något var fel. 

Senare samma kväll, när jag skulle in i duschen, startade jag duschen, och tappade upp vatten i handfatet ännu även gång. Stoppade mer huvudet. Denna gång, också kanske 5-10 sekunder. Den gången tror jag att jag fick in lite vatten. Ett halvt andetag, fick in lite vatten, fick panik, och tog upp huvudet. Andades snabbt och försökte nästan förstå vad som hänt.. Jag tog inte mitt liv den dagen. Jag visste egentlimen nog att det inte skulle fungera. Men man kan väl säga att jag var desperat. Jag ville inte leva längre. Jag ville bara lämna livet så fort som möjligt. Jag vet inte om jag ångrar mig. Ibland tänker jag att jag inte ens skulle ha försökt. Men för det mesta tänker jag, att jag aldrig skulle ha tagit upp huvudet. Jag skulle ha tagit mitt liv. Det hade nog varit bäst för alla. Men ja, jag har iaf kommit på hur jag ska ta mitt liv, när jag väl gör det.

Jag känner mig så bortglömd av alla. Av mina "vänner". Av mina föräldrar. Av BUP-psykologen faktiskt. Det känns som att ingen bryr sig. Som att de bara säger att de bryr sig för att det är vad dom tror att jag vill höra. Att dom säger så bara så att jag inte tar mitt liv. 

Jag har berättat för en person om mitt "försök" + en bris-kurator. Jag vet inte om jag ångrar att jag berättade för den personen. Kanske lite. Inte så att jag inte kan lita på den, men mer ifall någon annan får veta så kanske den blir sur att jag berättade för henne först. Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag vet inte, men av någon anledning kändes hon som rätt person att berätta för. 

Jag vet inte hur det här kommer gå, men helt ärligt hoppas jag att jag kan ta mitt liv snart. Så allt bara tar slut nån gång. Men jaja..

Bye👋

why do I always say the wrong things? Why is everything I do, just so fucking wrong?

Jag är så sjuuuukt trött på mitt liv. Visst det har jag väl varit hela tiden men just nu, om jag hade tabletter liggandes bredvid mig,så skulle jag ta dom. Stoppa dom i munnen, och svälja. Hade jag en kniv eller ett rakblad i min hand, skulle jag skära upp mina armar. Men visst, det ärju det jag väntar på. Att min syrra kommer ut ur duschen så jag kan gå in där för att skärA mig. Jag har börjat försöka svälta mig Själv. För vad är det för mening med att äta om man ändå ska dö? Man går ju bara upp i vikt om man äter. När jag ska köpa en ny tröja eller bara klä mig på morgonen, tittar inte jag på hur tröjan ser ut eller så, utan det allra första jag tänker på är "ser jag tjock ut i den här tröjan? Ser det bättre ut om jag håller in magen?" Dock vet ju mina föräldrar att jag äter så lite så idag fick hon ett utbrott på mig och sa att om jag inte äter frukost när skolan börjat så kommer hon hålla mig kvar hemma, eller som hon lite senare formulerade det, "ha lite strikt med skolan" alltså att hon kommer bestämma hur mycket jag får gå i skolan. WTF allt det bara för att jag inte äter frukost?! Det här har jag inte berättat för nån,mitt nyårslöfte alltså, det är att jag ska äta så lite som möjligt. Faktiskt, iaf när skolan börjat, försöka sluta äta helt.

aha men nu går jag t BUP iaf. Det suger rätt mycket. Psykologen är ju fan 108 år!!! Och det irriterar mig som fan för hon säger alltid "hur känns det för dig, JOSEFIN?" "vad tycker du om det, JOSEFIN?" Ahhh sååååå irriterande... O det känns som om hon bara verkar fokusera på små delar av det hela som nästan känns oviktigt för mig.. Men det vågar jag ju inte säga..

jag oroar mig rätt mycket inför när skolan börjar.. Oroar mig för att nån ska tycka att jag är jobbig, gnällig eller att jag är motvillig, eftersom när jag kommer till skolan kommer inget ha blivit bättre. Och jag vet att det är minst 3 vuxna på skolan som hoppas/tror att allt ska vara bättre nu efter lovet. typ en eller två veckor innan lovet, om inte innan, insåg kuratorn att det inte var lika dåligt hela tiden, utan att det bara gick nedåt. Jag och alla andra hade hoppats på att allt skulle kännas bättre efter lovet, men nu är det bara några dagar kvar tillS skolan börjar igen, och det känns inte alls bättre. Utan nästan ännu sämre än när vi gick på lov. Just nu känns det faktiskt som att jag är på väg nedåt, har varit det i ca tre månader, och jag ser inget slut på det. Fortsätter jag längre ner i mitt mående o så så kommer jag väl hamna i Kina tillslut.. 

Hoppas det blir nåt mer inlägg om jag inte hinner ta mitt liv före... :(

Oh life's sooo wonderful! HAHAHAHAHAHA OMG JOKE OF THE MONTH!!!! 

Jag är verkligen trött på mitt liv just nu. Min mamma klagar, min syster hackar, O min pappa bara skäller o blir arg på mig!? Jag ju inte gjort nåt.. Jag hatar min pappa så mycket att jag önskar att han får hjärtstopp och dör på onsdag eller får syrebrist i hjärnan och dör. Inget, förutom att själv dö, skulle göra mig gladare än att han dog. Bara försvinner ur mitt liv för alltid. 

Såklart så ska jag bråka med någon också. Är det så fel att berätta hur man mår? Bara hoppas att I've got the balls att ta livet av mig snart. Orkar inte mer med alla som ska klaga på mig. 

Asså ofc vill jag dö, men jag vill inte bara dö utan att gett det ett sista försök. Funderar på BUP. men vet inte riktigt, känns skumt och mina föräldrar kommer skälla ut mig x 5743769438634643.  + så vågar jag inte ringa själv eller bara gå dit. Fett stört juh? 

jag funderar på den där läraren, som frågat kuratorn om hur jag mådde? Vill veta vem det är, vem det är som faktiskt bryr sig. 

Imorgon är det måndag = skola. Orkar inte just nu. men vill inte va hemma, det är så stressigt o jobbigt hemma att det är skönt att komma hemifrån. Kommer säkert skära mig imorgon bitti igen. Asså det känns inte som nån big deal längre för att nu är det mer standard. Om jag knappt hinner, så blir jag helt knäckt i en halvtimme o känner mig misslyckad osv. Funderar på om jag ska försöka med överdos ist för det andra, Känns lättare gjort. Har nån skum känsla av att när jag kommer till skolan imorgon så kommer alla hata mig, eller iaf inte prata med mig? Vet nt varför men det känns bara så. Ingen har hört av sig till mig på hela helgen utan jag har fått skriva till dom. 

Okej, känns helt fucked up allt som jag skrivit men skitsamma, det var skönt att skriva av sig lite även om det är lite väl personligt. Men whatever.

Bye bye <3

  I've got no words for how I'm felling. feel terrible, sad, destroyed, dead. Like it's only my body that have alive cells, while I'm dead inside. Just breathing.

Okej så det var ett tag sen jag blogga. Har typ 6 inlägg totalt men whatever. Jag mår så sjuuuukt dåligt. Bråkar alltid med nån o jag är så trött på det! Är det för mycket att begära att inte behöva bråka med nån every single day? Orkar inte mer. Min pappa är stressad inför sin knäoperation så han är lättirriterad, och tar ut det på mig. Frågade mamma idag också varför dom egentligen köper ut cigg åt min syrra, men hon sa bara att hon måste få bestämma själv när hon ska sluta!? Herregud dom uppmuntrar ju hennE!? Men mig ska dom bara skälla på.. Well thank u assholes.... Vill bara somna in inatt. Somna och aldrig mer vakna Upp. Vet inte om det blir så mycket sömn nu.. Min första sömnlösa natt.. Underbart asså... Hjärnan går på högvarv av alla möjliga känslor och jag kan inte slappna av.. Fuck life.. -.-

I'm soo sorry. I didn't mean to, but still I did :( I didn't want to do it, but you gave me no choice. 

Jag har förlorat min allra närmaste vän kanske för alltid :'(  vi har 'bråkat' :'( vet inte om vi har brutit upp helt eller om det är ett bråk bara. Tror att vi behöver tid ifrån varandra en stund. Dock går vi i samma klass, så vet inte hur bra dehär kommer gå... Mitt liv är uselt. Imorgon kommer alla hata mig när de får veta att jag o hon bråkar, igen! 

Why do everything have to be so tuff? Why can't everything be like in the second grade When you had like 10 different friends? And you never talked about feelings and that kind of shit? And the only feeling-like thing you talked about was the Cute boys you sometime had a Crush on? #Life sucks, with a big S

i need To find myself sitting in a corner, crying. Sitter här i soffan och tänker. Och jag har nu kommit fram till slutsatsen att jag ofta tänker att jag inte kan gråta. Eller kan o kan. När jag är runt folk så kan jag hur lätt som helst börja gråta. Men när jag är själv, och deppar, och verkligen behöver gråta, så kommer inga tårar. Inombords gråter jag varje dag. När jag kan, så håller jaga tåraRNA kvar inom mig och annars kan jag inte. Jag borde nog försöka släppa på känslorna och gråta när jag får chansen, oavsett om det är framför mamma, nån 'kompis', en lärare eller kuratorn skolan.. 

Jag har skrivit typ 10 'depptexter' i anteckningar på mobilen. de funkar bra om jag vill bli.. ja.. Deprimerad. Ska ha dom när jag ska ta det slutgiltiga steget. Det som ska göra att jag, så att säga, tappar andan... 

ska snart tagga duschen o plugga lite mer kanske. 3 prov denna vecka, fysikprov i två delar olika dagar + matteprov!! :$ wish me luck! ;)

Alla ljuger för mig.. först säger de att de ogillar en person, o sen så får man veta genom andra eller ask, fb, insta att de tycker tvärtom. Är jag så hemsk som person att alla måste ljuga för mig? Eller är dom rädda för mig? Jag känner mig så sårad.. men det är väl mitt fel den här gången också. Som vanligt...:( #fucked up life × 6373664.. :(

För 2 veckor sen så gjorde min pojkvän slut :'( jag trodde verkligen att vi passade perfekt... Och det värsta är; jag gick o väntade på att han skulle komma till sin pappa o sen dagen före han kom till sin pappa, så kikar han och gör slut! Nästan en vecka senare får jag veta att han lämnade mig för en annan.. Visst, jag borde väl ha kommit över honom efter sån lång tid, men det är svårt när jag får en ständig påminnelse om att han har gjort slut nästan varje dag:( han lägger ut bilder på instagram med sin nya flickvän och för nån dag sen så ville han t o m följa mig på instagram!! Omg vad vill han mig?! Jag saknar honom så himla mycket men han tyckte inte att jag var tillräcklig tydligen... Men han är feg o kan dra åt helvete! ;)