I don't know. I just.. don't know. My cuts are more. My suicidal thoughts are stronger. My friends just don't seem to care. And my life is a living hell. 

Jag vet inte längre. Någonting. Jag orkar inte. Jag vill bara ligga i min säng tills döden kommer och hämtar mig. 

Jag fattar inte vad jag gör för fel? mina vänner, en del av dom, verkar bara utnyttja mig. Dom kommer bara till mig när dom inte har nån annan. Ingen verkar vilja lyssna på mig längre. Jag kanske borde hålla käften och dra mig undan. 

Ska iaf snacka med kuratorn imorgon. Eller kanske. Vet inte om jag verkligen orkar. Kommer bara sitta där tyst och hon kommer klaga på mig. Jag har nästan helt tappat förtroendet för henne. Hon är så falsk. Men hon är en kurator. Och jag känner att jag behöver prata med någon. Jag får försöka prata med henne. Har jag tur, så lyssnar hon. Och gör inte som alla mina "vänner" och säger att hon bara mår dåligt av att lyssna på mig. 

Jag klarade att inte skära mig på en vecka. That's all. Samma dag som det blev en vecka, på kvällen, så gjorde jag det igen. Jag vet inte ens varför? För många tankar, I guess. Det är så stressande att hela tiden när jag är hemma, behöva tänka på vad jag har för kläder på mig, hela tiden ha koll på så ingen är i närheten när jag ska byta om, och hela tiden behöva tänka på hur jag håller mina armar så tröjan inte åker ner från axlarna eller upp mot armbågarna. Dom på BUP litar faktiskt på att jag kan sluta skära mig. Och jag sa att dom kunde det. Hah, det går ju bra. 

Mina tankar är väldigt riktade mot självmord. Planerar det i huvudet nästan hela tiden. Har HUR och VAR men inte NÄR. Väntar väl typ på att nåt ska hända så jag har en bättre anledning. 

Min pappa kom nyss o fråga om jag skulle hänga med till stan, för att han ska köra bilen som stått stilla i 3 månader en sväng, och jag sa att jag inte orkade. Och han sa att det var okej. Så jag får alltså va hemma själv. *YAAAY* har liksom inte fått vara hemma själv på jättelänge pga att dom inte litat på mig, men nu får jag det. Iaf idag. Men yeees det är en framgång.

Aja ska väl avsluta här. Byeeeee hope there will be no more of this shit! :)

Måste allt jag gör vara så jävla fel?! Varför är jag så dum? Jag skulle bara göra allt bättre för mina "vänner" och familj om jag tog livet av mig. Det skulle hjälpa alla så sjukt mycket. 

Jag försöker sluta skada mig själv. Men helt ärligt, nu sitter jag här i sängen och funderar på om jag ska ta fram bladet och bara dra några streck. Dra några små små DJUPA streck i handlederna så jag kan fucking förblöda. Eller bara dra typ 40 streck över hela min kropp. För just nu, tror jag inte att jag är värd mer. För vad gör jag? Jo, jag får en av de personer som betyder allra mest för mig att få skuldkänslor. Hur jävla dum får man va?! Mina problem är mina problem, jag ska inte försöka få stöd från nån annan som nån jävla attention whore. Jag är så sjukt jävla trött på mig själv. Skulle bara vilja dö just nu. Det skulle iaf ta mig ur det helvete jag är i. 

Det är skola på måndag. Jahapp, hur kul blir de då? Seriöst, nu ska jag försöka dra mig undan så mycket det går. Säga att jag mår bra, så alla slutar fråga. Bara få alla att tro att jag mår bra, att allt är bra, o bara dra mig undan. Så alla glömmer mig. Så jag kan ta livet av mig utan att såra nån. Bara dö.

Jag tror att jag vet hur jag ska göra det nu. Jag har nästan allt planerat nu. Jag har inte NU, och inte exakt VAR. Men jag vet definitivt HUR. och VARFÖR är för att ; jag är så sjukt jävla värdelös o dum o otrevlig o dryg, så jag förtjänar inte att leva. Jag gör alla omkring mig bara en tjänst när jag tar mitt liv.

I suck. I am worthless. I have a meaningless life. I am a terrible person. I am me, and I shouldn't be alive.

jag skiter fullständigt i om nån jag känner ser dehär. Jag skriver inte det här för att få nån fucking jävla attention. Jag skriver det för annars kommer jag först döda den levande varelse som är närmast mig, kan bli en katt, sen skära sönder hela min kropp o sen kommer jag ta mitt liv. 

Jag är ful, värdelös, dum, en attention whore. Just nu känns det som att jag inte har en enda jävla vän i hela universum. Alla verkar hata mig. I don't blame them, jag hatar mig själv också så jag förstår dom. Men om jag bara kan.. sluta prata i.. en vecka. Så att sista dagen av den veckan, så har alla glömt bort mig, så jag kan dö bara. just leave the world unnoticed. 

Jag förtjänar helt ärligt inte att leva. Jag borde dö, och det är det enda rätta. 

inte för att en enda jävel bryr sig. Men jag vill dö nu. Jag har fått nog. Alltid ska ansvaret ligga på mig. 

Fuck this whole fucking planet :*

Jag vet inte vad jag ska skriva.. kände egentligen bara för att blogga.. 

Kan ge en massa detaljer om mitt utv-samtal men jag känner inte för det. Orkar inte prata om det med nån,delvis för att ingen verkar bry sig, men också lite för att jag ljög en del på samtalet.. 

Iaf, orkar inte gå in på detaljer.

Asså ska jag vara helt ärlig, så om jag tog livet av mig nu, så skulle nog ingen i skolan fatta att det va nåt som hänt förrän imorgon. Liksom, dom skickar nästan aldrig sms o frågar hur jag mår. Jag frågar nästan alltid hur dom mår o om dom behövt prata med nån om nåt (samtal osv.) så frågar jag alltid hur de har gått o så. Bara för att jag vill visa att jag bryr mig. 

En grej jag kan säga om samtalet, va att de snacka en hel del om att jag "blivit tystare". Men liksom, jag överväger nu efter det att inte prata så mycket alls längre. Frågar nån hur jag mår, så svarar jag "bra". Slutar prata så mycket med lärare o kompisar, så får dom se hur det verkligen är om jag är tyst. O då kan jag ju ge alla lite hopp om att jag börjar må bättre. 

Fast det känns inte alls så.. snarare tvärtom.. men jag vill inte att alla ska förlora det lilla hopp dom har om mig.. vill inte va den som förstör allt.. 

Vet inte vad jag ska skriva nu, eller jo jag har en massa jag vill få ur mig men ingen skulle lyssna ändå så.. What's the point of speaking if no one is listening?

aja, am men bye bye då.

Do you know that feeling when the almost only person you thought you could trust and say pretty much everything to, disappoints you so you don't want to talk to that person anymore?

Jag vill inte bli sedd som en attention whore. Jag bara... vill inte det. Är det så svårt att fatta att man inte bara säger att en person gör det den gör för att den vill ha uppmärksamhet. Jag gör inte som jag gör för att få uppmärksamhet. Jag gör det för att jag inte mår så bra som jag skulle vilja. 

Men det förstår dom inte...

bildens "society" är väl BUP och kuratorn i det här fallet... 😔

Vad har jag för värde? Hmm... 0.. förmodligen..

så jag va hos kuratorn igår. Hon sa att det är många som oroar sig för mig och frågade henne vad de skulle göra. Hon sa att hon hade sagt att de skulle visa att de bryr sig. Men då tänker jag så här; om någon oroar sig för mig, hon har sagt att dom ska visa att de bryr sig, varför har de inte gjort det då? Faktiskt, så skulle jag nog må lite bättre, för stunden iaf, om någon visade att den bryr sig. 

just nu känns det som att ingen bryr sig. Det är väldigt sällan som någon skriver till mig och undrar hur jag mår, utan att jag undrat det först. Men det kanske är så det ska va. Jag försöker visa så mycket jag kan att jag bryr mig om andra men hur jag mår det är skitsamma. Asså helt ärligt så anser jag inte att det är att bry sig genom att skriva att den skulle sakna mig om jag försvann och att den bryr sig, och sedan ignorerar mig nästan hela tiden i skolan. 

Jag vill inte att folk ska fråga hur jag mår osv, bara för sin egen vinning, eller för att de känner sig tvingade. Bara för att de inte vill behöva känna skuld att de inte frågade hur jag mådde, om jag en dag skulle va borta. De som undrar hur jag mår bara för att få lite beröm av nån för att de gjorde det eller att bara för att det blir lite eloge till de, just dom personerna, kan gå o ta sig. 

Jag känner mig så sjukt jävla själviskt när jag skriver det här, för att alla andra har det så jävla mycket sämre och jag BARA PRATAR OM MIG SJÄLV HELA TIDEN. Men vet ni vad?! Just jävla fucking nu, så skulle det va ganska välbehövligt om en enda människa kunde fråga hur jag mår. 

För hur mår jag? Piss, är nog rätt ord. Inte en människa kommer väl visa att den bryr sig, förrän jag har tagit mitt liv. Vilket förhoppningsvis blir snart. För nu är jag jävligt trött på allt och alla. 

HELA DEN HÄR JÄVLA VÄRLDEN KAN JU TA SIG.

I know I'm not perfect. Actually, I am no one. The only thing I am, is a complaining, unthankful, selfish, irritating human being. Besides that, I'm no one.

En kompis, som jag trodde alltid skulle finnas där för mig, skickade en video för en stund sen. Det hon ville säga med den videon, var att jag skulle sluta säga att alla hatar mig. Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Hon har rätt. O de vet jag. Men just nu känner jag mig som den värsta människan på jorden. 

Det här har fått mig att tänka. Det kanske vore bättre om jag var helt själv. Alltid. Så dina jag inte såra någon runt omkring mig. För jag är nog inte värd att få ha vänner. Att få ha nån som bryr sig om mig. Kanske allt vore bättre om jag dog? Då skulle ingen behöva bekymra sig över mig. Jag skulle inte va en tyngd på någons axlar. Jag skulle bara.. försvinna. Och det kanske är bäst för alla runt omkring mig. Jag ger den tjejen ingen skuld över att hon skickade den där videon, utan tvärtom. Det var som ett wake-up call. Wake up from that fantasy you're in. And take in the reality. 

Vet inte vart jag ska ta vägen. 

Bye.

I don't think I need therapy, I think so much things could feel better, if I only got a hug. I had a friend like that before. She just saw that I was unhappy, so she hugged me. And it felt better in a way. But it's not like that anymore. I haven't got a hug from her since last year. Sure, I have one friend. Who hugs me now and then. But not often enough. And we kind of.. had a fight.. :( 

Jag vet inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. Det här går inte längre. Jag kan inte leva det här livet längre. Jag försökte ta mitt liv. Jag ångrar det inte. Det enda jag ångrar, eller kanske inte ångrar, är att jag inte lyckades. Tänker bara att jag skulle ha använt mig av ett sätt som det är enklare att dö av. Nu har jag nya planer. På att försöka igen. Snart. 

Jag hatar mig själv. Allt jag gör, blir fel på nåt sätt. Jag började "bråka" eller man kanske borde säga tjafsa, med en tjej. Och det var mitt fel. Jag vet inte hur hon känner om mig just nu.. Om hon hatar mig eller bara är sur på mig eller fan vet vad.. 

Allt känns så jobbigt just nu. Jobbigt, tungt, meningslöst. Att bara gå upp på morgonen känns så meningslöst. Varför ska jag gå upp när jag bara kommer få en skitdag, vare sig jag vill det eller inte. Att slå upp en bok i skolan, eller iPaden, känns tungt. Som om att boken skulle väga 30 kg mer. Om nån bara kunde säga att jag var deprimerad så nån sa till alla lärare att jag ska göra det jag orkar. För även om det inte syns, eller märks, så skulle jag hellre bara sitta på en stol utan att göra nåt. Men ingen fattar. Alla tror att så länge man orkar gå till skolan, och gå upp ur sängen på morgonen överhuvudtaget, så är allt okej. Men det är ju det ingen fattar. Jag går till skolan för att jag vill ifrån mina föräldrar. Min pappa är ju hemma hela tiden.. För dom tror ju att jag har PMS.. Men det har jag inte.. Ingen fattar ju att när man mår så här, så blir man lätt irriterad. Vet inte varför egentligen. Man känner för att ge varenda människa, som inte antingen låter en va eller säger exakt det man vill höra, en stor fet käftsmäll. För man känner att ingen förstår hur man har det. Att ingen kan bara respektera att man behöver utrymme för att må som man gör. Så när någon tvingar en att göra något, eller säger något, eller frågar nåt, så känner man sig upptryckt i ett hörn. 

Får väl se hur det går med mitt liv.. Andra veckan på den här terminen börjar imorgon.. Och jag känner bara att jag vill åka till skolan och sätta mig nån stans, för att sen åka hem igen.. Inga lektioner, ingen som frågar nåt, inga människor. Bara.. lugn och ro..