Jag vet inte ens var jag ska börja..
Min pappa har pms hela tiden, och gnäller på saker, verkar alltid tycka att han gör allt och vi andra gör inget och att han alltid gör rätt och det är så jävla synd om honom. Säger man till honom att han är tjurig så får han damp ännu mer. Och det roliga är ju att jag är den enda som säger åt honom när han är tjurig osv, och det är ofta mig han ska ta ut sin jävla pms på, medans han ger min syster beröm för att hon bara existerar i princip..
Mina vänner.. eller alltså.. jag vet inte om jag kan kalla dom vänner. Känns som att jag inte har nån kvar. Som att alla lämnat mig. Amanda, hon mår bara dåligt hela tiden och lyssnar aldrig på mig. Det är som att mina ord inte betyder nåt för henne. Hon skrev bokstavligen igår att det kändes som att jag skulle lämna henne. Det förstörde min dag. Liksom, vafan? Jag har alltid funnits där för henne, även fast jag mått så dåligt att jag kunnat ta livet av mig. Jag tar aldrig upp med henne hur jag mår heller. Fredrik, han mår också dåligt. Och liksom.. han pratar inte med mig så mycket.. det är som att vi glidit isär.. Som att han försöker vara och prata med mig så lite som möjligt.. Nathalie, well.. hon verkar bokstavligen ha tröttnat på mig.. Har jag mått bra, och varit glad, så blir hon helt plötsligt skittjurig. Om jag är så glad att jag kan börja skratta för ingenting, så mår jag verkligen bra, men då kan hon säga "du börjar ju skratta för inget!?" typ jättetjurigt.. Och hennes ursäkt är att "jag inte brukar vara så". Men när jag är sur/arg/ledsen eller nåt sånt, så är hon som vanligt. Jätteglad. Felicia, asså jag vet att hon finns där väldigt mycket för mig just nu. Men ändå.. känns hon som bara en kompis. Liksom tillfälligt.. Tills vi glider isär.. Som att hon är inte i mitt liv för att stanna.. Hon är bara på besök.. Resten.. Känns inte som vänner.. Eller kompisar.. Eller ens att dom har nån speciell betydelse.. Dom är typ bara.. personer i skolan. För det är bara där jag har nån annan.. Personer som inte bryr sig, inte finns där.. Jennifer är jag nog inte ens vän med längre. Har ingen JÄVLA aning om vad fan jag gjort, men nåt måste det va för hon ignorerar mig. Fast sen är det ju Emelie. Henne har jag faktiskt kommit närmare. För dom andra dissar henne också. Och det känns bra. Jag gillar henne. Men asså en grej kan jag inte fatta. Alla i min omgivning är så jävla falska. Dom klagar på att andra är falska, men dom verkar inte fatta att dom själva är det. Dom är inte så värst falska mot mig. Men mot andra i min omgivning. Om jag är med två personer, så kan dom vara jättesnälla mot varandra och prata och skratta, faktiskt mer än med mig ofta. Men så fort den ena går iväg så börjar den andra säga "jag gillar inte henne" osvosv. Dom snackar skit om varandra med mig. Det är liksom inte kul...
Skolan... går helt åt helvete. Jag har 4 matteläxor att rätta till fel i innan jag kan lämna in dom, och så har jag en matteläxa att göra. Tyskan ligger jag mest efter i av alla.. Igår pratade inte ens läraren med mig på hela lektionen.. Hon har inte ens sett hur lite jag gjort.. Kan knappt koncentrera mig på någon lektion längre. Det är typ bara so:n som funkar. Resten är skit. Och jag har värsta ångesten över skolan just nu... Jag orkar inte med den...
Asså jag kan helt ärligt erkänna att jag nästan väntar på att min pappa ska gå o lägga sig så jag kan försöka ta en överdos... Jag orkar helt enkelt inte med det här längre.. Och liksom.. Third's the charm, right?
Kan inte ens träffa kuratorn på måndag.. Alla åttor ska till Rinman 8.50, och 8.40 hade jag en bokad till med henne.. Så får flytta på det.. Och det känns inte riktigt bra, för det känns som att jag skulle behöva prata.. har liksom ingen att prata med längre juh.. Vi fick veta tiden igår.. Satt hela tyskalektionen o tänkte på det..
Vet inte vad jag ska göra nu.. Vet inte om jag kan ta fram det jag behöver.. eller om pappa vaknar då... för att kunna ta mitt liv.. uuh jag orkar inte... jag vill inte... Hejdå för nu.. :(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Måste det alltid vara jag som säger förlåt? Som tar på sig skulden? Som börjar snacka? Som mår piss? Det är någon annans tur att ta första steget den här gången. ...

Jag irriterar mig så grymt mycket på en person just nu (nämner inget namn). Jag har haft ångest och hat mot min födelsedag flera veckor nu, och då sa den här tjejen en gång då att hon kunde komma hem till mig på min födelsedag och göra den bra. Likso...

Det känns som att pappa är besviken på mig. För att jag inte hjälper till så mycket. För att jag mest sitter med min telefon. För att jag inte är som min syster. Som att jag inte uppnått hans förväntningar. Han pratar med mig som att han är besviken ...

Hur länge är det meningen att jag ska leva med den här skiten? Att behöva gå runt med ångest varenda dag? Ena sekunden är jag hur glad som helst, o sen så bara... trillar jag ner i samma hål igen. En tanke, en händelse, ett sms. Det är allt som krävs...

Sitter i ett klassrum på elevens val. Är på relativt bra humör nu faktiskt. Sitter o snackar lite skit me Fredrik o Richard. Emelie drog för en kvart sen (gick hit med henne). Har egentligen slutat men väntar på Fredrik. Kuratorn skrev i fredags i ...