Jag orkar inte. Jag orkar inte va ensam hela tiden. Jag orkar inte känns mig bortglömd och hatad. Jag orkar inte med skolan. Jag orkar inte med alla s.k "vänner". Jag orkar inte med mitt liv. Framför allt, jag orkar inte varje dag behöva tänka "täcker den här tröjan mina ärr? De syns väl inte?" Jag vill kunna gå med t-shirt på idrotten. Jag vill kunna dra upp min kofta eller tröja till armvecket. Nu kan jag ju inte ens vika upp ärmarna lite, så den slutar precis innan ärren börjar. För mina armar, de ser värre ut. Jag hade ärr bara påminner en del av underarmarna förut. Men inte längre. Nu täcker mina ärr hela mina underarmar. 

Om allt bara kunde ta slut. Om jag bara kunde ta mitt liv här och nu. Jag försökte ju. I onsdags. Den 8:de januari 2014. Det hade kunnat stått på min gravsten. Men så blir det inte.

Jag fattar inte varför jag försökte. I guess, det var för att jag fick nog. Jag visste egentligen innerst inne, att det inte skulle gå. Men jag försökte ändå. Det var en kompis jag skrev med. Hon skickade bilder på blad hon skrivit med en annan. Delvis hade hon skrivit att jag tyckte att allt hon skrev till mig var fake och påhittat. I slutet skrev hon att allt hon skrivit var sant. Så det måste ju betyda att jag tycker det? Men hur ska hon kunna veta vad jag tycker? det fick mig att tänka alla hemska tankar. Kanske jag inte duger? Jag är helt värdelös. Jag borde inte leva. Jag ska försöka. Så jag gick in i badrummet. Fyllde upp handfatet med vatten. Satte upp håret. Och stoppade ner huvudet i det kalla vattnet. Försökte hålla andan. Höll huvudet under vattnet i 5-10 sek. Men sen var det något. Något som fick mig att ta upp huvudet ur vattnet. Kanske var det att jag inte ville dö? Eller att jag visste innerst inne, att det inte var tid för mig att lämna livet än? Eller att jag inte klarade av att lämna de som kanske skulle kunna sakna mig? Jag vet inte. Jag tog några andetag, tömde ur vattnet och gick och satte mig i soffan. Då kom resten av familjen hem. De såg inte att något var fel. 

Senare samma kväll, när jag skulle in i duschen, startade jag duschen, och tappade upp vatten i handfatet ännu även gång. Stoppade mer huvudet. Denna gång, också kanske 5-10 sekunder. Den gången tror jag att jag fick in lite vatten. Ett halvt andetag, fick in lite vatten, fick panik, och tog upp huvudet. Andades snabbt och försökte nästan förstå vad som hänt.. Jag tog inte mitt liv den dagen. Jag visste egentlimen nog att det inte skulle fungera. Men man kan väl säga att jag var desperat. Jag ville inte leva längre. Jag ville bara lämna livet så fort som möjligt. Jag vet inte om jag ångrar mig. Ibland tänker jag att jag inte ens skulle ha försökt. Men för det mesta tänker jag, att jag aldrig skulle ha tagit upp huvudet. Jag skulle ha tagit mitt liv. Det hade nog varit bäst för alla. Men ja, jag har iaf kommit på hur jag ska ta mitt liv, när jag väl gör det.

Jag känner mig så bortglömd av alla. Av mina "vänner". Av mina föräldrar. Av BUP-psykologen faktiskt. Det känns som att ingen bryr sig. Som att de bara säger att de bryr sig för att det är vad dom tror att jag vill höra. Att dom säger så bara så att jag inte tar mitt liv. 

Jag har berättat för en person om mitt "försök" + en bris-kurator. Jag vet inte om jag ångrar att jag berättade för den personen. Kanske lite. Inte så att jag inte kan lita på den, men mer ifall någon annan får veta så kanske den blir sur att jag berättade för henne först. Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag vet inte, men av någon anledning kändes hon som rätt person att berätta för. 

Jag vet inte hur det här kommer gå, men helt ärligt hoppas jag att jag kan ta mitt liv snart. Så allt bara tar slut nån gång. Men jaja..

Bye👋

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Måste det alltid vara jag som säger förlåt? Som tar på sig skulden? Som börjar snacka? Som mår piss? Det är någon annans tur att ta första steget den här gången. ...

Jag irriterar mig så grymt mycket på en person just nu (nämner inget namn). Jag har haft ångest och hat mot min födelsedag flera veckor nu, och då sa den här tjejen en gång då att hon kunde komma hem till mig på min födelsedag och göra den bra. Likso...

Det känns som att pappa är besviken på mig. För att jag inte hjälper till så mycket. För att jag mest sitter med min telefon. För att jag inte är som min syster. Som att jag inte uppnått hans förväntningar. Han pratar med mig som att han är besviken ...

Hur länge är det meningen att jag ska leva med den här skiten? Att behöva gå runt med ångest varenda dag? Ena sekunden är jag hur glad som helst, o sen så bara... trillar jag ner i samma hål igen. En tanke, en händelse, ett sms. Det är allt som krävs...

Sitter i ett klassrum på elevens val. Är på relativt bra humör nu faktiskt. Sitter o snackar lite skit me Fredrik o Richard. Emelie drog för en kvart sen (gick hit med henne). Har egentligen slutat men väntar på Fredrik. Kuratorn skrev i fredags i ...