Vad har jag för värde? Hmm... 0.. förmodligen..

så jag va hos kuratorn igår. Hon sa att det är många som oroar sig för mig och frågade henne vad de skulle göra. Hon sa att hon hade sagt att de skulle visa att de bryr sig. Men då tänker jag så här; om någon oroar sig för mig, hon har sagt att dom ska visa att de bryr sig, varför har de inte gjort det då? Faktiskt, så skulle jag nog må lite bättre, för stunden iaf, om någon visade att den bryr sig. 

just nu känns det som att ingen bryr sig. Det är väldigt sällan som någon skriver till mig och undrar hur jag mår, utan att jag undrat det först. Men det kanske är så det ska va. Jag försöker visa så mycket jag kan att jag bryr mig om andra men hur jag mår det är skitsamma. Asså helt ärligt så anser jag inte att det är att bry sig genom att skriva att den skulle sakna mig om jag försvann och att den bryr sig, och sedan ignorerar mig nästan hela tiden i skolan. 

Jag vill inte att folk ska fråga hur jag mår osv, bara för sin egen vinning, eller för att de känner sig tvingade. Bara för att de inte vill behöva känna skuld att de inte frågade hur jag mådde, om jag en dag skulle va borta. De som undrar hur jag mår bara för att få lite beröm av nån för att de gjorde det eller att bara för att det blir lite eloge till de, just dom personerna, kan gå o ta sig. 

Jag känner mig så sjukt jävla själviskt när jag skriver det här, för att alla andra har det så jävla mycket sämre och jag BARA PRATAR OM MIG SJÄLV HELA TIDEN. Men vet ni vad?! Just jävla fucking nu, så skulle det va ganska välbehövligt om en enda människa kunde fråga hur jag mår. 

För hur mår jag? Piss, är nog rätt ord. Inte en människa kommer väl visa att den bryr sig, förrän jag har tagit mitt liv. Vilket förhoppningsvis blir snart. För nu är jag jävligt trött på allt och alla. 

HELA DEN HÄR JÄVLA VÄRLDEN KAN JU TA SIG.

I know I'm not perfect. Actually, I am no one. The only thing I am, is a complaining, unthankful, selfish, irritating human being. Besides that, I'm no one.

En kompis, som jag trodde alltid skulle finnas där för mig, skickade en video för en stund sen. Det hon ville säga med den videon, var att jag skulle sluta säga att alla hatar mig. Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Hon har rätt. O de vet jag. Men just nu känner jag mig som den värsta människan på jorden. 

Det här har fått mig att tänka. Det kanske vore bättre om jag var helt själv. Alltid. Så dina jag inte såra någon runt omkring mig. För jag är nog inte värd att få ha vänner. Att få ha nån som bryr sig om mig. Kanske allt vore bättre om jag dog? Då skulle ingen behöva bekymra sig över mig. Jag skulle inte va en tyngd på någons axlar. Jag skulle bara.. försvinna. Och det kanske är bäst för alla runt omkring mig. Jag ger den tjejen ingen skuld över att hon skickade den där videon, utan tvärtom. Det var som ett wake-up call. Wake up from that fantasy you're in. And take in the reality. 

Vet inte vart jag ska ta vägen. 

Bye.

I don't think I need therapy, I think so much things could feel better, if I only got a hug. I had a friend like that before. She just saw that I was unhappy, so she hugged me. And it felt better in a way. But it's not like that anymore. I haven't got a hug from her since last year. Sure, I have one friend. Who hugs me now and then. But not often enough. And we kind of.. had a fight.. :( 

Jag vet inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. Det här går inte längre. Jag kan inte leva det här livet längre. Jag försökte ta mitt liv. Jag ångrar det inte. Det enda jag ångrar, eller kanske inte ångrar, är att jag inte lyckades. Tänker bara att jag skulle ha använt mig av ett sätt som det är enklare att dö av. Nu har jag nya planer. På att försöka igen. Snart. 

Jag hatar mig själv. Allt jag gör, blir fel på nåt sätt. Jag började "bråka" eller man kanske borde säga tjafsa, med en tjej. Och det var mitt fel. Jag vet inte hur hon känner om mig just nu.. Om hon hatar mig eller bara är sur på mig eller fan vet vad.. 

Allt känns så jobbigt just nu. Jobbigt, tungt, meningslöst. Att bara gå upp på morgonen känns så meningslöst. Varför ska jag gå upp när jag bara kommer få en skitdag, vare sig jag vill det eller inte. Att slå upp en bok i skolan, eller iPaden, känns tungt. Som om att boken skulle väga 30 kg mer. Om nån bara kunde säga att jag var deprimerad så nån sa till alla lärare att jag ska göra det jag orkar. För även om det inte syns, eller märks, så skulle jag hellre bara sitta på en stol utan att göra nåt. Men ingen fattar. Alla tror att så länge man orkar gå till skolan, och gå upp ur sängen på morgonen överhuvudtaget, så är allt okej. Men det är ju det ingen fattar. Jag går till skolan för att jag vill ifrån mina föräldrar. Min pappa är ju hemma hela tiden.. För dom tror ju att jag har PMS.. Men det har jag inte.. Ingen fattar ju att när man mår så här, så blir man lätt irriterad. Vet inte varför egentligen. Man känner för att ge varenda människa, som inte antingen låter en va eller säger exakt det man vill höra, en stor fet käftsmäll. För man känner att ingen förstår hur man har det. Att ingen kan bara respektera att man behöver utrymme för att må som man gör. Så när någon tvingar en att göra något, eller säger något, eller frågar nåt, så känner man sig upptryckt i ett hörn. 

Får väl se hur det går med mitt liv.. Andra veckan på den här terminen börjar imorgon.. Och jag känner bara att jag vill åka till skolan och sätta mig nån stans, för att sen åka hem igen.. Inga lektioner, ingen som frågar nåt, inga människor. Bara.. lugn och ro..

Jag orkar inte. Jag orkar inte va ensam hela tiden. Jag orkar inte känns mig bortglömd och hatad. Jag orkar inte med skolan. Jag orkar inte med alla s.k "vänner". Jag orkar inte med mitt liv. Framför allt, jag orkar inte varje dag behöva tänka "täcker den här tröjan mina ärr? De syns väl inte?" Jag vill kunna gå med t-shirt på idrotten. Jag vill kunna dra upp min kofta eller tröja till armvecket. Nu kan jag ju inte ens vika upp ärmarna lite, så den slutar precis innan ärren börjar. För mina armar, de ser värre ut. Jag hade ärr bara påminner en del av underarmarna förut. Men inte längre. Nu täcker mina ärr hela mina underarmar. 

Om allt bara kunde ta slut. Om jag bara kunde ta mitt liv här och nu. Jag försökte ju. I onsdags. Den 8:de januari 2014. Det hade kunnat stått på min gravsten. Men så blir det inte.

Jag fattar inte varför jag försökte. I guess, det var för att jag fick nog. Jag visste egentligen innerst inne, att det inte skulle gå. Men jag försökte ändå. Det var en kompis jag skrev med. Hon skickade bilder på blad hon skrivit med en annan. Delvis hade hon skrivit att jag tyckte att allt hon skrev till mig var fake och påhittat. I slutet skrev hon att allt hon skrivit var sant. Så det måste ju betyda att jag tycker det? Men hur ska hon kunna veta vad jag tycker? det fick mig att tänka alla hemska tankar. Kanske jag inte duger? Jag är helt värdelös. Jag borde inte leva. Jag ska försöka. Så jag gick in i badrummet. Fyllde upp handfatet med vatten. Satte upp håret. Och stoppade ner huvudet i det kalla vattnet. Försökte hålla andan. Höll huvudet under vattnet i 5-10 sek. Men sen var det något. Något som fick mig att ta upp huvudet ur vattnet. Kanske var det att jag inte ville dö? Eller att jag visste innerst inne, att det inte var tid för mig att lämna livet än? Eller att jag inte klarade av att lämna de som kanske skulle kunna sakna mig? Jag vet inte. Jag tog några andetag, tömde ur vattnet och gick och satte mig i soffan. Då kom resten av familjen hem. De såg inte att något var fel. 

Senare samma kväll, när jag skulle in i duschen, startade jag duschen, och tappade upp vatten i handfatet ännu även gång. Stoppade mer huvudet. Denna gång, också kanske 5-10 sekunder. Den gången tror jag att jag fick in lite vatten. Ett halvt andetag, fick in lite vatten, fick panik, och tog upp huvudet. Andades snabbt och försökte nästan förstå vad som hänt.. Jag tog inte mitt liv den dagen. Jag visste egentlimen nog att det inte skulle fungera. Men man kan väl säga att jag var desperat. Jag ville inte leva längre. Jag ville bara lämna livet så fort som möjligt. Jag vet inte om jag ångrar mig. Ibland tänker jag att jag inte ens skulle ha försökt. Men för det mesta tänker jag, att jag aldrig skulle ha tagit upp huvudet. Jag skulle ha tagit mitt liv. Det hade nog varit bäst för alla. Men ja, jag har iaf kommit på hur jag ska ta mitt liv, när jag väl gör det.

Jag känner mig så bortglömd av alla. Av mina "vänner". Av mina föräldrar. Av BUP-psykologen faktiskt. Det känns som att ingen bryr sig. Som att de bara säger att de bryr sig för att det är vad dom tror att jag vill höra. Att dom säger så bara så att jag inte tar mitt liv. 

Jag har berättat för en person om mitt "försök" + en bris-kurator. Jag vet inte om jag ångrar att jag berättade för den personen. Kanske lite. Inte så att jag inte kan lita på den, men mer ifall någon annan får veta så kanske den blir sur att jag berättade för henne först. Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag vet inte, men av någon anledning kändes hon som rätt person att berätta för. 

Jag vet inte hur det här kommer gå, men helt ärligt hoppas jag att jag kan ta mitt liv snart. Så allt bara tar slut nån gång. Men jaja..

Bye👋

why do I always say the wrong things? Why is everything I do, just so fucking wrong?

Jag är så sjuuuukt trött på mitt liv. Visst det har jag väl varit hela tiden men just nu, om jag hade tabletter liggandes bredvid mig,så skulle jag ta dom. Stoppa dom i munnen, och svälja. Hade jag en kniv eller ett rakblad i min hand, skulle jag skära upp mina armar. Men visst, det ärju det jag väntar på. Att min syrra kommer ut ur duschen så jag kan gå in där för att skärA mig. Jag har börjat försöka svälta mig Själv. För vad är det för mening med att äta om man ändå ska dö? Man går ju bara upp i vikt om man äter. När jag ska köpa en ny tröja eller bara klä mig på morgonen, tittar inte jag på hur tröjan ser ut eller så, utan det allra första jag tänker på är "ser jag tjock ut i den här tröjan? Ser det bättre ut om jag håller in magen?" Dock vet ju mina föräldrar att jag äter så lite så idag fick hon ett utbrott på mig och sa att om jag inte äter frukost när skolan börjat så kommer hon hålla mig kvar hemma, eller som hon lite senare formulerade det, "ha lite strikt med skolan" alltså att hon kommer bestämma hur mycket jag får gå i skolan. WTF allt det bara för att jag inte äter frukost?! Det här har jag inte berättat för nån,mitt nyårslöfte alltså, det är att jag ska äta så lite som möjligt. Faktiskt, iaf när skolan börjat, försöka sluta äta helt.

aha men nu går jag t BUP iaf. Det suger rätt mycket. Psykologen är ju fan 108 år!!! Och det irriterar mig som fan för hon säger alltid "hur känns det för dig, JOSEFIN?" "vad tycker du om det, JOSEFIN?" Ahhh sååååå irriterande... O det känns som om hon bara verkar fokusera på små delar av det hela som nästan känns oviktigt för mig.. Men det vågar jag ju inte säga..

jag oroar mig rätt mycket inför när skolan börjar.. Oroar mig för att nån ska tycka att jag är jobbig, gnällig eller att jag är motvillig, eftersom när jag kommer till skolan kommer inget ha blivit bättre. Och jag vet att det är minst 3 vuxna på skolan som hoppas/tror att allt ska vara bättre nu efter lovet. typ en eller två veckor innan lovet, om inte innan, insåg kuratorn att det inte var lika dåligt hela tiden, utan att det bara gick nedåt. Jag och alla andra hade hoppats på att allt skulle kännas bättre efter lovet, men nu är det bara några dagar kvar tillS skolan börjar igen, och det känns inte alls bättre. Utan nästan ännu sämre än när vi gick på lov. Just nu känns det faktiskt som att jag är på väg nedåt, har varit det i ca tre månader, och jag ser inget slut på det. Fortsätter jag längre ner i mitt mående o så så kommer jag väl hamna i Kina tillslut.. 

Hoppas det blir nåt mer inlägg om jag inte hinner ta mitt liv före... :(