Seriöst, ta en riktig titt på mig. Inget smink och mjuksbyxor. Det är inte jag. För ett halvår sen skulle jag aldrig se ut såhär. Jag skulle aldrig någonsin gå osminkad till skolan. Jag kunde ha mjukisbyxor, kanske en gång varannan månad, men då tyckte jag att det va pinsamt. Men titta på mig nu; osminkad och jag bryr mig knappt längre om det. Tänker bara "är jag ful så är jag". Och har inte haft jeans på hela veckan. Tänkte ha det idag, men jag orkade inte. Jag går runt i mjukisbyxor och jag bryr mig inte. Nu tänker jag bara "tittar dom o tycker att det är konstigt så gör dom det. So what?"
Alltså, jag orkar typ inte bry mig om hur jag ser ut längre. Eller jo, jag tänker ju fortfarande på hur mitt hår ser ut och om jag är typ jätteröd i ansiktet eller nåt. Hemkunskapsläraren frågade idag "har du slutat helt med smink?". När jag berätta det för min mamma att hon sagt så så sa hon att dom kanske tänkte att jag kanske mår så dåligt att jag inte orkar bry mig om hur jag ser ut längre. Fast man hörde ju på mamma att hon hade en lite ironisk ton i rösten när hon sa så. Fast det är ju typ så. Jag orkar inte bry mig om att se bra ut eller så bra som jag kan se ut. Vad är det för mening med det? Vad är det för mening med något? Vad är det ens för mening med att leva?

Jag skär mig för att få uppmärksamhet. Jag har inga problem. Dom problem som jag har, har jag skapat själv. Det är bara mitt fel. Det måste va nåt sånt va? Det är iaf vad mina föräldrar tycker. Dom fick ju veta i måndags att jag skurit mig igen. Kuratorn ringde min mamma. När jag kom hem försökte mamma få se mina armar. Men jag vägrade. Sen kom pappa hem. Först inget. Men sen... Han sa att jag bara gjorde det för att få uppmärksamhet och att jag skapar mina egna problem. Min skärande hade ingen egentligen anledning. Han sa att jag måste kunna ta att nån blir arg på mig och att kunna ta kritik.
Okey, så, jag ska ta all JÄVLA kritik och att dom blir arga var eviga JÄVLA dag?!
Är rätt jävla förbannad på kuratorn. Eller faktiskt, så var jag inte lika arg längre. Det är bara energikrävande att vara arg på henne. Så jag var inte lika arg längre.. tills för en stund sen på bussen. Då Fredrik, som gått o snackat med henne igår om mig, sa att hon hade sagt att hon ringde bara för att hon kände för det. OMFG. Släng dig framför ett tåg vetja!!!! UschuschuschUSCH jag hatar dig jävla fittkärring. När hon hade ringt, och jag kommit därifrån och satt utanför ett klassrum o väntade på att so:n skulle börja, så tänkte jag faktiskt "ska jag dra härifrån och hoppa framför ett tåg?". För jag ville ju inte vara med när mina föräldrar skulle konfrontera mig med det. Men jag gjorde ju så klart inte det.
Well, jag ångrar att jag inte gjorde det när jag hade chansen.
Mina föräldrar bryr sig inte. Dom tror bara att dom har en perfekt liten jävla familj och att dom är helt jävla perfekta, så när dom får veta sånt här så är det ju självklart det är MIG det är fel på. Dom har ju definitivt inte gjort nåt fel.
Min pappa är ju verkar ju helt emot sånna här "status-grejer" och är helt övertygad över att han inte bryr sig om status. Aa men tjena. Hans "status-grej" är att han vill kunna visa att han har en helt perfekt familj.. Ååh har damp nu!!!!
Hejdå

I need to cut. I must cut. One cut. Only one. I just.. must cut.. :(

Känner mig helt.. bara gråtfärdig.
Tbh så tror jag att helgerna är värst. Eller, det känns så iaf. Jag gör ju inget speciellt då. Det händer inget. Det finns bara en massa tid för mig att tänka. Att vara i mina egna tankar. Det är väl det som är dåligt? Visst, ibland kan det vara både skönt och bra att få vara i sina egna tankar. Som på bussen hem till exempel. Där kan jag sitta i ungefär en timme och bara tänka igenom allt. Tänka igenom dagen. Skulle jag inte göra det, så skulle allt det där komma på kvällen istället. Så blir kvällen jobbigare. Jobbigare än den vanligtvis är.

Alltså, ibland önskar jag nästan att mamma eller pappa bara kunde.. slå till mig. Så jag får ett blåmärke. Så jag har en bra anledning till att slippa bo med dom. Jag vet att det är helt galet att önska, men just nu vill jag inte bo med dom. Med min familj. Antingen så är mamma tjurig eller så är pappa det. Är mamma tjurig, så är pappa på bra humör. Och då ska han reta henne, så hon blir ännu tjurigare. Är pappa tjurig, så drar han ner mamma också. Så då blir hon också tjurig, pga honom. Och oavsett vem av dom som är tjurig, så drar dom ner mig. Antingen så förstör dom min morgon/dag så jag blir tjurig/ledsen eller så får dom mig att vilja ta livet av mig på kvällen. Det jobbiga är att det verkar bara vara jag som irriterar mig på det.. Ibland kan dom till och med bli sura för att jag inte är på humör. Händer det, så betyder det oftast att något hänt på dagen eller att jag bara inte haft en bra dag. Och det kan ju inte jag styra? Jag mår som jag mår, skit rent ut sagt, men det vet dom inte. Så när jag inte är på humör tror dom att jag har pms eller nåt, när jag inte orkar göra något tror dom att jag är lat, när jag hamnar efter med saker i skolan tror dom att jag börjar bli skoltrött. Men om dom bara visste hur mycket fel dom har. Jag har knappt nån energi kvar till något. Jag orkar stå, gå och sitta upprätt. Det är i princip allt. Jag orkar inte med skolan knappt. Jag orkar inte koncentrera mig. Jag orkar knappt prata längre. Skulle nästan hellre skriva ner det jag vill säga på små lappar, så jag slipper prata med alla. Jag börjar till och med känna att jag knappt orkar gå. Vartenda steg jag tar känns tungt.

Det enda som faktiskt känns rätt bra och säkert, är Nathalie och skolkuratorn. Jag känner att jag kommit lite närmare Nathalie. Hon har börjat skriva saker som att hon alltid ska finnas för mig osv, och det känns verkligen som att hon menar det. Det är inte bara ord den här gången. Dock så förstår hon inte allt. Hon har ganska ofta inget svar på det jag säger. Visst, hon har haft en kompis som tog livet av sig. Det är i princip vad hon vet om självmord. Men hon har ju inte riktigt varit på den andra versionen av sagan. Hon har inte varit den med självmordstankar. Eller vad vet jag? Hon har och har haft det väldigt jobbigt så hon kanske har tänkt på det. Men jag har liksom försökt ta mitt liv. Typ tre gånger. Jag tror inte riktigt att hon förstår det.
Sen är det skolkuratorn. Förut har jag alltid känt att hon glömmer bort mig efter ett tag. Hon bryr sig inte ett skit. Att jag liksom bara är ett slöseri med tid för henne. Men efter samtalet med henne igår så känns det bättre. Mitt förtroende har byggts upp en del för henne igen. Och det känns ganska bra faktiskt. Igår till exempel, så sa hon både att hon bryr sig om mig, och flera gånger sa hon att hon tycker om mig. Visst, hon är bara en kurator. En person som jobbar på skolan. Men ändå så känner jag att hon är en rätt viktig person i mitt liv just nu. Tycker faktiskt om henne mer än mina egna föräldrar. Så att hon säger sånt, oavsett om det är sant eller inte, så värmer det en hel del att få höra sånt av henne. Hon sa faktiskt att hon inte ska släppa mig nu. Och hon sa det inte som att det var något hon trodde att jag ville höra. Hon sa det som om att hon menar det. Det känns väldigt tryggt. Alltså, varje gång hon säger såna här saker nu, så skiter jag fullständigt i om hon ljuger eller inte, för bara att hon säger det och får det att iaf verka som att hon menar det, så känns det riktigt bra.
Visst det går ju inte så jättebra att prata med henne, men jag ska faktiskt försöka prata ut lite nästa gång. Det är på måndag 8.40

Jag märker väl hur det går, får väl bara hoppas på det bästa.

Nattinatti

All energi som jag nånsin haft är nästan helt slut. Den enda energi jag har kvar krävs för att jag ska orka stå och gå, och ens sitta upprätt. Jag är bara trött hela tiden.
Var hos kuratorn idag. Lovade faktiskt att jag skulle "ta hand om mig" till på fredag, då nästa tid är. Snarare att hon skulle iaf träffa mig på fredag. Men jag vet inte ens om jag kommer kunna hålla det..
Försökte ju ta livet av mig igen. I lördags. Det här är första stället jag ens yttrar mig om det. Har inte sagt det till nån. Jag tog 10 allergitabletter ~ 22.20 Sen gick jag till sängen för att sova. Blir bara så besviken på mig själv när det inte funkar. Att jag inte ens blir en enda effekt. Sure, det var bara allergitabletter, men liksom.. man måste ju ge det ett försök innan man utesluter det helt.
Kuratorn frågade om mitt förra försök, för ca 2 veckor sen. Hon frågade bl a varför jag inte tog fler tabletter. Vad det var som hindrade mig. Ofc svarade jag inte, men det var nog lite för att jag tänkte på svaret också. Att jag inte tog fler tabletter den gången var för att jag inte hade direkt "möjligheten" att göra det. Tror faktiskt att mina föräldrar var vakna och satt i vardagsrummet. Och eftersom skåpet med alla tabletter och mediciner är i köket, och det hörs rätt tydligt, så hade dom hört det. Ville ju liksom inte att dom skulle få reda på det. Den gången tog jag 6 tabletter. 4 starkare alvedon, och två "vanliga". Att jag inte tog fler i lördags, var nog för att mina föräldrar hade precis gått o lagt sig, iaf pappa, så visste inte riktigt hur djupt han sov. Smög runt väldigt mycket när jag skulle ta dom 10 jag tog, så kände liksom inte att jag hade tid eller ork.
Nu skulle jag kunna försöka igen, för jag blir så jävla trött på min pappa. Jag är nästan 100% säker på att han hatar mig. Han blir arg på mig typ varje dag. Han hatar mig, och jag hatar honom.

Jag hoppas faktiskt att jag är död tills på fredag.

Jag skulle ha lyckats. Varför lyckades jag inte? Vad är det för fel på mig? JAG SKULLE HA FUCKING LYCKATS. JAG BORDE INTE LEVA. Jag borde vara DÖD.

Jag vet inte ens var jag ska börja..
Min pappa har pms hela tiden, och gnäller på saker, verkar alltid tycka att han gör allt och vi andra gör inget och att han alltid gör rätt och det är så jävla synd om honom. Säger man till honom att han är tjurig så får han damp ännu mer. Och det roliga är ju att jag är den enda som säger åt honom när han är tjurig osv, och det är ofta mig han ska ta ut sin jävla pms på, medans han ger min syster beröm för att hon bara existerar i princip..
Mina vänner.. eller alltså.. jag vet inte om jag kan kalla dom vänner. Känns som att jag inte har nån kvar. Som att alla lämnat mig. Amanda, hon mår bara dåligt hela tiden och lyssnar aldrig på mig. Det är som att mina ord inte betyder nåt för henne. Hon skrev bokstavligen igår att det kändes som att jag skulle lämna henne. Det förstörde min dag. Liksom, vafan? Jag har alltid funnits där för henne, även fast jag mått så dåligt att jag kunnat ta livet av mig. Jag tar aldrig upp med henne hur jag mår heller. Fredrik, han mår också dåligt. Och liksom.. han pratar inte med mig så mycket.. det är som att vi glidit isär.. Som att han försöker vara och prata med mig så lite som möjligt.. Nathalie, well.. hon verkar bokstavligen ha tröttnat på mig.. Har jag mått bra, och varit glad, så blir hon helt plötsligt skittjurig. Om jag är så glad att jag kan börja skratta för ingenting, så mår jag verkligen bra, men då kan hon säga "du börjar ju skratta för inget!?" typ jättetjurigt.. Och hennes ursäkt är att "jag inte brukar vara så". Men när jag är sur/arg/ledsen eller nåt sånt, så är hon som vanligt. Jätteglad. Felicia, asså jag vet att hon finns där väldigt mycket för mig just nu. Men ändå.. känns hon som bara en kompis. Liksom tillfälligt.. Tills vi glider isär.. Som att hon är inte i mitt liv för att stanna.. Hon är bara på besök.. Resten.. Känns inte som vänner.. Eller kompisar.. Eller ens att dom har nån speciell betydelse.. Dom är typ bara.. personer i skolan. För det är bara där jag har nån annan.. Personer som inte bryr sig, inte finns där.. Jennifer är jag nog inte ens vän med längre. Har ingen JÄVLA aning om vad fan jag gjort, men nåt måste det va för hon ignorerar mig. Fast sen är det ju Emelie. Henne har jag faktiskt kommit närmare. För dom andra dissar henne också. Och det känns bra. Jag gillar henne. Men asså en grej kan jag inte fatta. Alla i min omgivning är så jävla falska. Dom klagar på att andra är falska, men dom verkar inte fatta att dom själva är det. Dom är inte så värst falska mot mig. Men mot andra i min omgivning. Om jag är med två personer, så kan dom vara jättesnälla mot varandra och prata och skratta, faktiskt mer än med mig ofta. Men så fort den ena går iväg så börjar den andra säga "jag gillar inte henne" osvosv. Dom snackar skit om varandra med mig. Det är liksom inte kul...
Skolan... går helt åt helvete. Jag har 4 matteläxor att rätta till fel i innan jag kan lämna in dom, och så har jag en matteläxa att göra. Tyskan ligger jag mest efter i av alla.. Igår pratade inte ens läraren med mig på hela lektionen.. Hon har inte ens sett hur lite jag gjort.. Kan knappt koncentrera mig på någon lektion längre. Det är typ bara so:n som funkar. Resten är skit. Och jag har värsta ångesten över skolan just nu... Jag orkar inte med den...
Asså jag kan helt ärligt erkänna att jag nästan väntar på att min pappa ska gå o lägga sig så jag kan försöka ta en överdos... Jag orkar helt enkelt inte med det här längre.. Och liksom.. Third's the charm, right?
Kan inte ens träffa kuratorn på måndag.. Alla åttor ska till Rinman 8.50, och 8.40 hade jag en bokad till med henne.. Så får flytta på det.. Och det känns inte riktigt bra, för det känns som att jag skulle behöva prata.. har liksom ingen att prata med längre juh.. Vi fick veta tiden igår.. Satt hela tyskalektionen o tänkte på det..
Vet inte vad jag ska göra nu.. Vet inte om jag kan ta fram det jag behöver.. eller om pappa vaknar då... för att kunna ta mitt liv.. uuh jag orkar inte... jag vill inte... Hejdå för nu.. :(

Matteläxor, ligger efter i matteboken, inte skrivit ett ord på tyska uppgiften som tydligen är som ett prov, har skrivit mindre än hälften på svenska uppgiften, har engelskaläxa. Har sån stor fet ångest över skolan just nu. Kommer få F i alla ämnen.. Borde egentligen plugga just nu... men jag orkar inte. Har ingen energi till att göra nåt. Är bara trött hela tiden. Mina tankar är alltid på annat hela tiden. Kan knappt hålla en vanlig konversation längre för att jag fastnar i mina tankar. Tänker liksom självmord, skärsår, självhat, andra hatar mig. Planerar ju redan mitt självmord. Igen.. Orkar bara inte..