Känner mig helt.. bara gråtfärdig.
Tbh så tror jag att helgerna är värst. Eller, det känns så iaf. Jag gör ju inget speciellt då. Det händer inget. Det finns bara en massa tid för mig att tänka. Att vara i mina egna tankar. Det är väl det som är dåligt? Visst, ibland kan det vara både skönt och bra att få vara i sina egna tankar. Som på bussen hem till exempel. Där kan jag sitta i ungefär en timme och bara tänka igenom allt. Tänka igenom dagen. Skulle jag inte göra det, så skulle allt det där komma på kvällen istället. Så blir kvällen jobbigare. Jobbigare än den vanligtvis är.

Alltså, ibland önskar jag nästan att mamma eller pappa bara kunde.. slå till mig. Så jag får ett blåmärke. Så jag har en bra anledning till att slippa bo med dom. Jag vet att det är helt galet att önska, men just nu vill jag inte bo med dom. Med min familj. Antingen så är mamma tjurig eller så är pappa det. Är mamma tjurig, så är pappa på bra humör. Och då ska han reta henne, så hon blir ännu tjurigare. Är pappa tjurig, så drar han ner mamma också. Så då blir hon också tjurig, pga honom. Och oavsett vem av dom som är tjurig, så drar dom ner mig. Antingen så förstör dom min morgon/dag så jag blir tjurig/ledsen eller så får dom mig att vilja ta livet av mig på kvällen. Det jobbiga är att det verkar bara vara jag som irriterar mig på det.. Ibland kan dom till och med bli sura för att jag inte är på humör. Händer det, så betyder det oftast att något hänt på dagen eller att jag bara inte haft en bra dag. Och det kan ju inte jag styra? Jag mår som jag mår, skit rent ut sagt, men det vet dom inte. Så när jag inte är på humör tror dom att jag har pms eller nåt, när jag inte orkar göra något tror dom att jag är lat, när jag hamnar efter med saker i skolan tror dom att jag börjar bli skoltrött. Men om dom bara visste hur mycket fel dom har. Jag har knappt nån energi kvar till något. Jag orkar stå, gå och sitta upprätt. Det är i princip allt. Jag orkar inte med skolan knappt. Jag orkar inte koncentrera mig. Jag orkar knappt prata längre. Skulle nästan hellre skriva ner det jag vill säga på små lappar, så jag slipper prata med alla. Jag börjar till och med känna att jag knappt orkar gå. Vartenda steg jag tar känns tungt.

Det enda som faktiskt känns rätt bra och säkert, är Nathalie och skolkuratorn. Jag känner att jag kommit lite närmare Nathalie. Hon har börjat skriva saker som att hon alltid ska finnas för mig osv, och det känns verkligen som att hon menar det. Det är inte bara ord den här gången. Dock så förstår hon inte allt. Hon har ganska ofta inget svar på det jag säger. Visst, hon har haft en kompis som tog livet av sig. Det är i princip vad hon vet om självmord. Men hon har ju inte riktigt varit på den andra versionen av sagan. Hon har inte varit den med självmordstankar. Eller vad vet jag? Hon har och har haft det väldigt jobbigt så hon kanske har tänkt på det. Men jag har liksom försökt ta mitt liv. Typ tre gånger. Jag tror inte riktigt att hon förstår det.
Sen är det skolkuratorn. Förut har jag alltid känt att hon glömmer bort mig efter ett tag. Hon bryr sig inte ett skit. Att jag liksom bara är ett slöseri med tid för henne. Men efter samtalet med henne igår så känns det bättre. Mitt förtroende har byggts upp en del för henne igen. Och det känns ganska bra faktiskt. Igår till exempel, så sa hon både att hon bryr sig om mig, och flera gånger sa hon att hon tycker om mig. Visst, hon är bara en kurator. En person som jobbar på skolan. Men ändå så känner jag att hon är en rätt viktig person i mitt liv just nu. Tycker faktiskt om henne mer än mina egna föräldrar. Så att hon säger sånt, oavsett om det är sant eller inte, så värmer det en hel del att få höra sånt av henne. Hon sa faktiskt att hon inte ska släppa mig nu. Och hon sa det inte som att det var något hon trodde att jag ville höra. Hon sa det som om att hon menar det. Det känns väldigt tryggt. Alltså, varje gång hon säger såna här saker nu, så skiter jag fullständigt i om hon ljuger eller inte, för bara att hon säger det och får det att iaf verka som att hon menar det, så känns det riktigt bra.
Visst det går ju inte så jättebra att prata med henne, men jag ska faktiskt försöka prata ut lite nästa gång. Det är på måndag 8.40

Jag märker väl hur det går, får väl bara hoppas på det bästa.

Nattinatti

 

Linnea

30 mars 2014 00:18

Har du försökt pratat med dina föräldrar om det? Om du har det så be läraren om hjälp el ta kontakt med socialen. Dom är till för att hjälpa dig.

Be strong. Jag lovar allt blir bättre i slut änden. Tror du mig inte? Läs min blogg så får du se

http://mobil.baralillalinnea.bloggplatsen.se

♡

30 mars 2014 09:46

Kan inte skapa mer och större problem än det redan är tyvärr :/
Men tack.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Måste det alltid vara jag som säger förlåt? Som tar på sig skulden? Som börjar snacka? Som mår piss? Det är någon annans tur att ta första steget den här gången. ...

Jag irriterar mig så grymt mycket på en person just nu (nämner inget namn). Jag har haft ångest och hat mot min födelsedag flera veckor nu, och då sa den här tjejen en gång då att hon kunde komma hem till mig på min födelsedag och göra den bra. Likso...

Det känns som att pappa är besviken på mig. För att jag inte hjälper till så mycket. För att jag mest sitter med min telefon. För att jag inte är som min syster. Som att jag inte uppnått hans förväntningar. Han pratar med mig som att han är besviken ...

Hur länge är det meningen att jag ska leva med den här skiten? Att behöva gå runt med ångest varenda dag? Ena sekunden är jag hur glad som helst, o sen så bara... trillar jag ner i samma hål igen. En tanke, en händelse, ett sms. Det är allt som krävs...

Sitter i ett klassrum på elevens val. Är på relativt bra humör nu faktiskt. Sitter o snackar lite skit me Fredrik o Richard. Emelie drog för en kvart sen (gick hit med henne). Har egentligen slutat men väntar på Fredrik. Kuratorn skrev i fredags i ...