Måste det alltid vara jag som säger förlåt? Som tar på sig skulden? Som börjar snacka? Som mår piss? Det är någon annans tur att ta första steget den här gången.

Jag irriterar mig så grymt mycket på en person just nu (nämner inget namn). Jag har haft ångest och hat mot min födelsedag flera veckor nu, och då sa den här tjejen en gång då att hon kunde komma hem till mig på min födelsedag och göra den bra. Liksom typ seriöst. Och jag hade liksom börjat hoppas på att hon skulle göra det. Men nu så läste jag hennes blogg,och där skriver hon att hon ska kolla med en annan tjej om dom kan slagga tillsammans. Och liksom, den här tjejen var hon med en gång på lovet riktigt seriöst, och nu är dom som bästa vänner. Hon skriver att hon älskar henne o att hon betyder massor för henne osvosv. Liksom; hon känner knappt tjejen. Blir så jävla arg på sånt. Hon har fan dissat mig hela jävla lovet. En enda jävla gång skrev hon med mig, men det var för att jag la nåt på My Story på snapchat, o då skrev hon eftersom hon dampat på mig dagen innan utan anledning. Annars har hon dissat mig hela jävla lovet. Det är bara Fredrik o Felicia som inte dissat mig. Annars har alla andra gjort det.

Well, I guess I didn't mean as much to people as they told me.

Det känns som att pappa är besviken på mig. För att jag inte hjälper till så mycket. För att jag mest sitter med min telefon. För att jag inte är som min syster. Som att jag inte uppnått hans förväntningar. Han pratar med mig som att han är besviken på mig. Det här suger.. det här lovet har knappt börjat och det suger redan... :(

Hur länge är det meningen att jag ska leva med den här skiten? Att behöva gå runt med ångest varenda dag? Ena sekunden är jag hur glad som helst, o sen så bara... trillar jag ner i samma hål igen. En tanke, en händelse, ett sms. Det är allt som krävs. Att den där lilla skitsaken kan förändra mitt mående på sekunder. Det är nästan ofattbart.
Över ett halvår nu. Över ett halvår har jag mått såhär. Det var drygt ett halvår sen allt bara föll samman. Tbh, jag trodde inte att det skulle få gå så här långt. Men jag antar väl att det är mitt fel att saker inte är bättre. Skulle ha berättat allt när jag hade chansen. Låtit orden flöda. Men nej. Det enda jag låter flöda ur mig nu är blodet i mina ådror. Det jag skär upp med ett rakblad. På mina armar. Ben. Mage. Blodet flödar ur mig när jag tar bladet till.

We're all like falling stars. We can be admired as we fall from the sky after the dark's arrival. But we can also be devastating. Then as meteors, crashing and destroying whatever that's in our way as we hit the ground. Both seem harmless at first sight, but some does more harm than others. And the path we take, isn't ours to choose.
We all have different stories. All of them has goods and bads, but just some are lucky to have more goods than bads.
And.. I'm sorry to tell you, that, I'm not one of them.

Sitter i ett klassrum på elevens val. Är på relativt bra humör nu faktiskt. Sitter o snackar lite skit me Fredrik o Richard. Emelie drog för en kvart sen (gick hit med henne). Har egentligen slutat men väntar på Fredrik.
Kuratorn skrev i fredags i ett sms att hon skulle höra av sig på måndag. Idag är det måndag. Dagen är i princip slut. Har hon hört av sig? Nope. Hon har förmodligen glömt bort mig. Not surpriced. Hon sa liksom att "hon skulle aldrig glömma bort mig". Jo men tjena. But I don't blame her. Vill inte ge henne en massa hat eftersom jag tycker lite synd om henne. Det är extremt energikrävande att vara arg på henne eller hata henne. Och sånt orkar man inte hålla på med. Menmen, jag väntar ut henne. Någon gång kommer hon komma på att hon inte skrivit till mig, right?
Det får räcka för den här gången, vi hörs senare när jag deppat ihop igen^^

Allt känns bara så fel. Jag vet inte vad som är fel, men det känns fel. Allt.

Asså, vill du inte ha hjälp, försök inte få den då. Vill du inte ha hjälp och stöd, kom då förfan inte till mig och för att försöka få det. För om du ska fortsätta att vara så här otacksam och nonchalant till det jag försöker ge dig, så kan du ta dina problem och gå o va sån mot nån annan. Men vet du vad? Ingen tycker om någon som bara klagar o klagar o klagar utan att få nåt tillbaka, så du kommer sluta helt jävla själv.
Fortsätt såhär, så kan du ta dina jävla problem och stoppa upp dom nånstans där solen inte skiner, för jag har ganska fullt upp med mitt eget patetiska liv just nu.

Måste allt vara så jävla svårt? Måste allt ha en hake på nåt sätt? Varför kan inte allt bara flyta på?

Uhm usch blä :(

Har nog egentligen inget att blogga om men jag kände för de bara xD

Kuratorn är spårlöst borta idag. Har ingen aning om var hon e. Hon e inte i skolan iaf. Och då kan man ju undra; kommer hon imorgon? Har ju liksom förberett mig för att gå på den där satans tiden hon bokade in imorgon. Jag är liksom redo att snacka. Men om hon inte är där så skiter det ju sig. Uuh.. jävla dissare... ?