I actually took those pills. I took them, and waited. I thought it would be much harder. A lot of tears and pain. But it wasn't like that. At all. I just held them in my hand, took a breath, and swallowed them. Done. It wasn't hard. It wasn't heartbraking. It felt strangly ok actually. But I guess, when you've planned something for a while, it isn't hard to go through with it.
But now I'm sitting here. Writing this. Alive. I didn't die. And.. to be honest.. I don't regret it. I only regret one thing. I only have anxiety because of one thing.
I'm not dead. I didn't die of those pills. And that's harder to process than if I wouldn't have taken those pills.
My friends and relatives can't say that I've killed myself. The only thing that can be said, by anyone, is me saying that I've attempted suicide. Cause I didn't comitt. And that hurts me. More than anything.

Åh usch. Jag orkar inte. Jag orkar inte lyssna på positiva människor. Jag orkar inte lyssna på negativa. Jag vill inte lyssna på nån. Om jag kunde lägga mig och sova, sova i några månader, sen vakna upp och då är allt bättre. Allt är bara skit just nu. Jag kan knappt koncentrera mig på nåt. Nästan alla lektioner i skolan får jag det där "lack of concentration". När jag pratar med någon, kanske frågar nåt och svaret är lite längre, så tappar jag koncentrationen. Mina föräldrar bryr sig inte så mycket längre. Nån gång typ förra veckan eller nåt, så sa min mamma bara "allt är bättre nu väl?". Hon frågar ibland hur det är. Men så länge jag säger "bra" så nöjer hon sig med det. Och mina vänner... uuh.. Amanda mår bara dåligt, och vill inte söka hjälp. Hon kommer till mig med sina problem, eller så ljuger hon om att hon mår bra. Det känns ju inge bra att hon ljuger för mig. Eller försöker ljuga snarare. Vet ju att hon ljuger. Hon tror att hon kan komma undan lätt med att hon bara mår dåligt och kommer och klagar över det hos mig. Men liksom, vad ska jag göra åt saken? Kan ju inte direkt tvinga henne att söka hjälp. Hon verkar ju inte fatta hur dåligt jag faktiskt mår. Hon snackar hejvilt om att skära sig. Men hon verkar ju inte direkt fatta vilka konsekvenser det innebär. Hon verkar ju tro att man bara skär sig, o inge mer med det. Men det är inte "bara" att skära sig. Man tänker hela tiden på att gömma såren. Man måste typ gömma det man använder, eller torka av det ordentligt för att ingen ska märka. Det man använder för att torka bort blodet, måste man vara jätteförsiktig med vart man gör av det. Man får ärr. Man kan kanske inte ha dom kläderna man vill ha pga ärren/såren. Det skapar mer problem än vad det löser.
Fredrik.. mår ju inte bra. Men han får äntligen hjälp med det, och det känns rätt bra. Jennifer hatar mig. Orkar inte ens lägga min energi på henne längre. Jag har inte gjort nåt fel egentligen, men det kommer väl bli jag som får säga förlåt och ta på mig skulden för allt om det nånsin ska bli bra mellan oss. Som vanligt... Nathalie.. hmm.. henne har jag faktiskt inte så mycket om. Hon mår ju dåligt över vissa saker, men hon verkar kunna hantera det lite bättre än hon gjorde för typ en vecka sen.
Känner att jag inte orkar med alla andras problem just nu. Men jag vill ju att dom ska komma till mig så får väl bara ta o bita ihop.
Det känns jobbigt med min farmor också.. Hon flyttar på måndag. Orkar inte uttala mig så mycket mer om det.
Och asså.. när jag skär mig.. det blir typ inget längre.. undrar på om jag har ett för slött blad. Om det inte är tillräckligt vasst.. det känns bara som ett stort misslyckande varje gång jag skär mig och det inte blir något.. Som liksom "vad gjorde jag för fel?".
Skolkuratorn har semester i en vecka nu. Så henne träffar jag inte på en vecka. Det känns lite som att det kommer bli en hemsk vecka bara för att hon inte kommer va i skolan. Jag har en bokad tid med henne, inte nu på måndag, men nästa. Men vi skulle typ till Rinman då? Vet dock inte vilken tid, men jag hoppas att det är på eftermiddagen. Ska gå till henne 8.40 Men blir det nu så att den där gymnasiegrejen är på förmiddagen, så får vi flytta tiden. Och då får jag nog inte en tid förrän veckan efter.
Tänker att jag borde ta mitt liv den här veckan som kommer nu. Eller iaf försöka. Det känns som att det vore rätt tidpunkt.. Konstigt nog.. Men vet ju inte hur jag skulle göra det.. Piller så behöver man typ två miljoner jävla piller.. Men kanske borde testa igen? Fast med fler piller den här gången? Hmm... Det blir något att fundera över. Känner att det vore bäst för alla omkring mig.
Jag bara... uuuuuuuh. Jag mår helt jävla fantastiskt..
Auf ein traurig Wiedersehen..

Jag hatar hela den här jävla fittvärlden mer än något annat. Jennifer, en kompis, är skitsur på mig för att jag blev sur över HON inte svarade mig. Hennes jävla argument är så jävla patetiska. Är så sjukt orolig över Fredrik, en annan kompis. Dom bråkar rätt mycket hemma hos honom och så, så han mår jättedåligt över det. Smsade kuratorn imorse att jag vill att hon skulle prata med honom, men det har hon inte gjort än. Amanda, ännu en annan kompis, mår dåligt rätt ofta. Det går rätt upp och ner. Nathalie, ja en kompis.., mår dåligt över vissa saker, fast va rätt glad för att hon bråkar med en tjej i klassen *waow*. Kan inte alla bara må bra? Måste det alltid vara så här?
Och hur mår jag då? Äh det är väsentligt, men men.. Jag mår bokstavligen skitdåligt. Jag blir lämnad av mina kompisar hela tiden. Just nu sitter jag i skolan på en bänk, ensam. Den enda som verkligen verkar bry sig är Fredrik. Åh gud han är så underbart jättegullig<3 han bryr sig verkligen. Asså jo, sure. Dom andra, t ex Amanda, finns också där. Men bara inte nu. Just nu verkar hon ha glömt bort mig och mitt mående lite.. Eller, det verkar faktiskt alla ha gjort. Har ingen bokad tid med kuratorn, så det känns ju liksom som att hon glömt bort mig o mitt mående också. Asså jag skulle ändå inte ha pratat med henne så mycket annars men det är skönt att veta att jag får komma till henne, att jag liksom kan prata med henne om jag vill. Men nej, har ju ingen sån tid så det är ju kört. Tror att jag hade kunnat berätta det hör om jag hade haft en tid.. Mina föräldrar är så sjukt jävla fittjobbiga. Går jag från badrummet till mitt rum, så hinner jag va därinne 30 sek Max, innan dom undrar var jag är. Kan knappt koncentrera mig i skolan. Har nästan börjat gråta idag på typ tre lektioner... Orkar inte... jag bara orkar inte med det här längre. Därför har jag nu bestämt HUR, NÄR och VAR jag ska ta livet av mig. Ikväll, hemma, genom tabletter som jag "samlat" på mig. Har jag berättat det här för nån? Nej. Här är första stället jag överhuvudtaget berättar om det. Tänkte ta tabletterna precis innan jag ska sova, så förhoppningsvis vaknar jag inte upp imorgon. Det är nog bäst för alla andra om jag skulle försvinna. Bara *poff* så är jag borta. Inget självmordsbrev, inget "hejdå-sms". Bara göra det. Så får dom väl komma på att jag gör död när dom försöker väcka mig imorgon och jag inte reagerar. Det här blir bra det. Så, det här är förhoppningsvis mitt sista inlägg.
Så..ja.. Hejdå hoppas jag.. ?

Sitter här i min säng, försöker hålla tårarna borta. Nathalie (en kompis) sover hos mig. Vi skulle kolla på en film, och efter ett tag somna hon. Det är ju skönt att hon kan sova iaf. Men sen hon somnat har jag knappt kunnat hålla tillbaka tårarna. Lät dom rinna en gång. Tankarna är bara för många just nu. Filmen var "Cyber bully" och i den tänker tjejen det handlar om försöka begå självmord, pga mobbingen. Klarar verkligen inte sånt just nu. Samtidigt som jag mår rätt dåligt när någon pratar om självmord eller jag ser det på nån film/serie eller om att skära sig, så är det ändå rätt triggande. Det känns inte bra. Tänkte att jag skulle klara av filmen ändå, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Och dessutom trodde jag inte att hon skulle somna så fort, men nu gjorde hon det, så jag blev ganska ensam med mina tankar.
Imorgon är det skola. När det gäller skolan just nu så känns det bara... nej. Vill inte. Orkar inte. Kan inte koncentrera mig.
I övrigt så har väl dagen (igår) varit rätt okej. Va hos min farmor på dagen. Och.. nej usch vill knappt tänka på det. Hon sa bokstavligen "vad är livet värt att leva för?". Asså visst, hon är 91 år och är färdigt med sitt liv. Men det sårar att höra sånt. Hon sa kanske 3 ggr bara då "om jag bara kunde få en tablett och somna in". Hon har sagt så typ sen min farfar dog. Då var jag två. Nu är jag nästan 14. Så större delen av mitt liv har hon varit rätt negativ gällande livet. Ett tag, för inte så länge sen, så kände hon knappt igen mig. Hon sa aldrig mitt namn, utan hon tilltalade mig med "du". Men nu, äntligen, har jag känt att jag kommit närmare henne. Hon vet alltid nu vem jag är, och vart jag hör hemma. Hon vet väl på ett ungefär hur gammal jag är. Hon har faktiskt t o m gett mig komplimanger, vilket hon annars, resterande 13 år inte har gjort speciellt mycket. Jag bara älskar henne nu mer än nånsin. Men nu ska hon flytta nästa måndag. Hon flyttar bara för att hon vill dö. För att hon hört att många äldre som flyttat har dött strax efter flytten. Känslan av att min farmor kan vara död om två veckor är förkrossande. Nu när jag äntligen kommit närmare henne så ska hon kanske dö. Eller inte ens kanske, förmodligen så kommer hon nog att dö. För att flytten blir för mycket för henne. Jag hatar den här tanken..
Men tja iaf kom Nathalie hem till mig då och skulle sova över. Vi har snackat en del om saker, bombat Snapchat o så. Vi har haft det helt okej även fast vi varit lite sega.
Okej, men nu måste jag försöka sova lite. Får väl se hur det går.. Hejhej.

Det här funkar ju bra. Faktiskt bättre än jag trodde. Att fejka sitt bra humör. Har försökt fejka hela dagen att jag varit glad osv, när mina tankar har varit väldigt.. mörka. Jag satt utanför slöjden (hade slutat) o vänta på dom andra. Då kommer en av dom, som då slutat, o vill bara kika in hos kuratorn tydligen. Hon går in där, och jag står utanför. Hon säger åt mig att komma in. Jag gör det. Ställer mig i dörröppningen och lutar mig där emot. Kuratorn pratar i telefon först, eller lyssnar på nåt bara, o sen typ lägger hon på. Så börjar hon berätta vad det gällde (hon klaga bara på att hon fått lyssna på två långa meddelanden, o typ inte kunnat prata med en som hon skulle pratat med). Sen så börjar hon snacka med min kompis. Hon säger även till mig att boken hade hon beställt så den skulle väl komma på posten snart. Whuuuuut?! Hallå hon pratade i sin jävla telefon som hon hade fått tillbaka (hon hade glömt den i Småland. Hahahaha sucker xD) men hon kan inte skicka ett sms om den för jävla bokjäveln?! Jag vill inte ens läsa den där jävla boken. Liksom, den handlar om typ självförtroende eller självkänsla eller nåt sånt skit. Varför skulle jag vilja läsa nåt sånt? Hon sa i måndags att vi också skulle boka en ny tid. Men det har vi inte gjort. Och det kommer vi nog inte göra heller. Iaf inte den här veckan. Hon sa att vi skulle boka en tid nästa vecka. Asså att tiden skulle vara nästa vecka. Men hon kommer säkert komma nästa vecka o säga en tid, som är veckan efter. Blir så jävla trött på henne. O sen så när hon snackat en stund när vi va där inne, kommer en annan kompis som jag väntat på, in. Och kuratorn frågar "hur mår du?" till henne. Men hon frågade inte mig. Sure, hon frågade inte den andra tjejen heller, men hon har ju liksom bokat en tid till imorgon. Så ja, jag antar väl att mitt fejkade humör funkar rätt bra. Ingen verkar bry sig eller märka nåt. Jo, imorse satt jag helt inne i mina jobbiga tankar, så då fråga en om de va nåt. Men det va på bussen o det va en kompis som fråga. Men ingen annan har frågat nåt annars. Jag fick sitta helt jävla själv i matsalen. TRE lärare satt tsm vid ett bord. Alla dom tre vet vem jag är. En utav dom hade jag haft precis innan. Kommer nån utav dom fram o frågar nåt när jag sätter mig där själv? Nope. Tre andra tjejer som ibland sitter med mig, dom satte sig inte med mig. Men dom satte sig vid bordet bredvid!! Sen några andra, dom såg mig inte ens.. Dom som brukar sitta med mig rätt ofta, dom bara gick ifrån mig efter idrotten, och när jag kom in i matsalen satt dom redan där. Och precis när jag satt mig ner, så går dom förbi för att lämna sina tallrikar. Jag har känt mig så jävla ignorerad idag! Men det är väl så här det ska vara. Det börjar bli som förut igen. Det ska nog va så här. Så det är väl bara för mig to deal with it. Detta, damer och herrar, suger hästkuk.

Har suttit hela dagen och försökt hålla tårarna inne. Jag har ingen att prata med längre. Alla mina vänner.. antingen så ignorerar dom mig eller så har dom riktiga problem. Det har ju inte jag. Mina tankar idag har inte varit så direkt roliga.. Hela dagen har bara varit en stor lack of concentration. No; kunde inte koncentrera mig. Engelska; nope. Idrott; sure, men uuh. So; njaa. Matte; nope. Så ja.. den dag kan bara beskrivas med ett ord. NEJ.
Har inte träffat kuratorn idag. Vet inte om det är skönt eller inte. Nu får jag den där känslan av att hon glömt bort mig igen. Hon skulle liksom fixa en bok, sa hon i MÅNDAGS, och att hon skulle skriva på Google+ när hon hittat den. Har hon skrivit? Nope. Har hon glömt bort mig? Förmodligen. Vi skulle ju liksom boka en ny tid också.. Men asså.. Jag vet inte ens om jag vill ha nån ny tid, men ändå skulle det kännas skönt att veta att hon inte glömt bort mig. Hon är liksom den enda jag känner att jag "har kvar" som jag kan prata med. Som faktiskt lyssnar.
Vet inte hur resten av dagen kommer se ut men ja.. får väl hoppas på det bästa.. eller nåt..

Jag känner mig så extremt uppmärksamhetssökande just nu. Jag säger att jag mår dåligt, men om man jämför med alla mina vänner så har jag värsta toppenlivet till skillnad från dom. Liksom, jag har vänner som bryr sig, bor med båda mina föräldrar och har en bra relation till dom, det går bra i skolan, jag kan sova på nätterna, har inga killproblem, jag är inte fattig heller, får saker och pengar (inte såhär överdrivet men i måttlig mängd). Så där ser man, jag har inga egentliga problem. Jag antar väl att jag faktiskt bara söker uppmärksamhet. Jag måste verkligen börja säga att jag mår bra, för det gör jag ju? Det skulle nog underlätta nå extremt mycket för mina vänner. Ska nog inte gå till kuratorn något mer heller, då jag mår bra och inte har något jag behöver prata om. Mina tankar får jag helt enkelt bara lägga åt sidan. Antar att jag bara har haft en sån där vanlig period som de flesta tonåringar brukar ha någon gång under sina tonår.
Men det där med mitt skärande.. hm.. asså jag kan ju inte direkt sluta då jag försökt utan framgång och jag förtjänar det ju faktiskt, med tanke på hur respektlös jag varit mot mina vänner. Måste börja sätta alla människor före mig själv. Men mitt skärande kan jag väl fortsätta med, får bara se till att jag aldrig tar upp det och att jag döljer mina sår/ärr väl. Det här blir bra det. Alla andra kommer få en mindre tyngd på sina axlar. Dom slipper oroa sig över mig, och det är ju det som är viktigt, att dom bara behöver tänka och fokusera på sig själva. Yes, det blir bra! Byebye

Jag orkar inte. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Vill bara skriva och släppa ut det som finns inom mig.
Livet vore mycket bättre om jag inte existerade i det.
Alla kompisar bara verkar så.. sura hela högen. Fattar inte vad jag gör. Men det är ju förståeligt, jag är helt cp hela jag så fattar ju att dom blir sura på mig. Jag kan knappt koncentrera mig i skolan längre. Hemma och på typ elevens val funkar det faktiskt rätt ok, men på lektionerna.. det är då det skiter sig. Som t ex tyskan. Jag har försökt skriva om en serie vi sett i några veckor nu. Av fyra i gruppen så tror jag att två är klara. Men jag är inte en av dom.. Pratade inte på tyska-lektionen idag, eller jo lite, men sa typ bara "vet inte", ryckte på axlarna och nicka o skaka på huvudet. Så jag tror hon blev lite sne för det. Visste inte om det jag hade skrivit om den där serien räckte, men jag vågade inte fråga.. hon kunde ju ha sagt att allt va fel o att det va för lite eller nåt sånt.. sen så bara... ja jag vet inte.. vågar liksom knappt prata med henne längre. Av nån anledning är jag alltid på dåligt humör på dom lektionerna. Inget egentligen illa mot henne men det bara blir så.. hon frågade en gång. Första gången jag såg ut o va på dåligt humör, efter lovet, men nu säger hon inget. Känns som att ingen egentligen bryr sig längre.. Inte man föräldrar, inte mina kompisar, inga lärare. Ingen. Antingen så har dom väl tröttnat på mig eller så tror dom att allt är bra..
Jag hade faktiskt kunnat tagit mitt liv i söndags.. men jag vet inte, jag kände bara inte för det direkt. Hade ju liksom ingen bra anledning just då tyckte jag. Vet inte om jag egentligen ångrar det... Det var ju perfekt o allt, men jag struntar i det. AAAAAH jag tänker helt fel!! När jag har chansen ska jag väl ta den? Jävla trög man är..
Aja ska försöka överleva morgondagen, men vi får väl se hur det går..