Sitter här i min säng, försöker hålla tårarna borta. Nathalie (en kompis) sover hos mig. Vi skulle kolla på en film, och efter ett tag somna hon. Det är ju skönt att hon kan sova iaf. Men sen hon somnat har jag knappt kunnat hålla tillbaka tårarna. Lät dom rinna en gång. Tankarna är bara för många just nu. Filmen var "Cyber bully" och i den tänker tjejen det handlar om försöka begå självmord, pga mobbingen. Klarar verkligen inte sånt just nu. Samtidigt som jag mår rätt dåligt när någon pratar om självmord eller jag ser det på nån film/serie eller om att skära sig, så är det ändå rätt triggande. Det känns inte bra. Tänkte att jag skulle klara av filmen ändå, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Och dessutom trodde jag inte att hon skulle somna så fort, men nu gjorde hon det, så jag blev ganska ensam med mina tankar.
Imorgon är det skola. När det gäller skolan just nu så känns det bara... nej. Vill inte. Orkar inte. Kan inte koncentrera mig.
I övrigt så har väl dagen (igår) varit rätt okej. Va hos min farmor på dagen. Och.. nej usch vill knappt tänka på det. Hon sa bokstavligen "vad är livet värt att leva för?". Asså visst, hon är 91 år och är färdigt med sitt liv. Men det sårar att höra sånt. Hon sa kanske 3 ggr bara då "om jag bara kunde få en tablett och somna in". Hon har sagt så typ sen min farfar dog. Då var jag två. Nu är jag nästan 14. Så större delen av mitt liv har hon varit rätt negativ gällande livet. Ett tag, för inte så länge sen, så kände hon knappt igen mig. Hon sa aldrig mitt namn, utan hon tilltalade mig med "du". Men nu, äntligen, har jag känt att jag kommit närmare henne. Hon vet alltid nu vem jag är, och vart jag hör hemma. Hon vet väl på ett ungefär hur gammal jag är. Hon har faktiskt t o m gett mig komplimanger, vilket hon annars, resterande 13 år inte har gjort speciellt mycket. Jag bara älskar henne nu mer än nånsin. Men nu ska hon flytta nästa måndag. Hon flyttar bara för att hon vill dö. För att hon hört att många äldre som flyttat har dött strax efter flytten. Känslan av att min farmor kan vara död om två veckor är förkrossande. Nu när jag äntligen kommit närmare henne så ska hon kanske dö. Eller inte ens kanske, förmodligen så kommer hon nog att dö. För att flytten blir för mycket för henne. Jag hatar den här tanken..
Men tja iaf kom Nathalie hem till mig då och skulle sova över. Vi har snackat en del om saker, bombat Snapchat o så. Vi har haft det helt okej även fast vi varit lite sega.
Okej, men nu måste jag försöka sova lite. Får väl se hur det går.. Hejhej.

Det här funkar ju bra. Faktiskt bättre än jag trodde. Att fejka sitt bra humör. Har försökt fejka hela dagen att jag varit glad osv, när mina tankar har varit väldigt.. mörka. Jag satt utanför slöjden (hade slutat) o vänta på dom andra. Då kommer en av dom, som då slutat, o vill bara kika in hos kuratorn tydligen. Hon går in där, och jag står utanför. Hon säger åt mig att komma in. Jag gör det. Ställer mig i dörröppningen och lutar mig där emot. Kuratorn pratar i telefon först, eller lyssnar på nåt bara, o sen typ lägger hon på. Så börjar hon berätta vad det gällde (hon klaga bara på att hon fått lyssna på två långa meddelanden, o typ inte kunnat prata med en som hon skulle pratat med). Sen så börjar hon snacka med min kompis. Hon säger även till mig att boken hade hon beställt så den skulle väl komma på posten snart. Whuuuuut?! Hallå hon pratade i sin jävla telefon som hon hade fått tillbaka (hon hade glömt den i Småland. Hahahaha sucker xD) men hon kan inte skicka ett sms om den för jävla bokjäveln?! Jag vill inte ens läsa den där jävla boken. Liksom, den handlar om typ självförtroende eller självkänsla eller nåt sånt skit. Varför skulle jag vilja läsa nåt sånt? Hon sa i måndags att vi också skulle boka en ny tid. Men det har vi inte gjort. Och det kommer vi nog inte göra heller. Iaf inte den här veckan. Hon sa att vi skulle boka en tid nästa vecka. Asså att tiden skulle vara nästa vecka. Men hon kommer säkert komma nästa vecka o säga en tid, som är veckan efter. Blir så jävla trött på henne. O sen så när hon snackat en stund när vi va där inne, kommer en annan kompis som jag väntat på, in. Och kuratorn frågar "hur mår du?" till henne. Men hon frågade inte mig. Sure, hon frågade inte den andra tjejen heller, men hon har ju liksom bokat en tid till imorgon. Så ja, jag antar väl att mitt fejkade humör funkar rätt bra. Ingen verkar bry sig eller märka nåt. Jo, imorse satt jag helt inne i mina jobbiga tankar, så då fråga en om de va nåt. Men det va på bussen o det va en kompis som fråga. Men ingen annan har frågat nåt annars. Jag fick sitta helt jävla själv i matsalen. TRE lärare satt tsm vid ett bord. Alla dom tre vet vem jag är. En utav dom hade jag haft precis innan. Kommer nån utav dom fram o frågar nåt när jag sätter mig där själv? Nope. Tre andra tjejer som ibland sitter med mig, dom satte sig inte med mig. Men dom satte sig vid bordet bredvid!! Sen några andra, dom såg mig inte ens.. Dom som brukar sitta med mig rätt ofta, dom bara gick ifrån mig efter idrotten, och när jag kom in i matsalen satt dom redan där. Och precis när jag satt mig ner, så går dom förbi för att lämna sina tallrikar. Jag har känt mig så jävla ignorerad idag! Men det är väl så här det ska vara. Det börjar bli som förut igen. Det ska nog va så här. Så det är väl bara för mig to deal with it. Detta, damer och herrar, suger hästkuk.

Har suttit hela dagen och försökt hålla tårarna inne. Jag har ingen att prata med längre. Alla mina vänner.. antingen så ignorerar dom mig eller så har dom riktiga problem. Det har ju inte jag. Mina tankar idag har inte varit så direkt roliga.. Hela dagen har bara varit en stor lack of concentration. No; kunde inte koncentrera mig. Engelska; nope. Idrott; sure, men uuh. So; njaa. Matte; nope. Så ja.. den dag kan bara beskrivas med ett ord. NEJ.
Har inte träffat kuratorn idag. Vet inte om det är skönt eller inte. Nu får jag den där känslan av att hon glömt bort mig igen. Hon skulle liksom fixa en bok, sa hon i MÅNDAGS, och att hon skulle skriva på Google+ när hon hittat den. Har hon skrivit? Nope. Har hon glömt bort mig? Förmodligen. Vi skulle ju liksom boka en ny tid också.. Men asså.. Jag vet inte ens om jag vill ha nån ny tid, men ändå skulle det kännas skönt att veta att hon inte glömt bort mig. Hon är liksom den enda jag känner att jag "har kvar" som jag kan prata med. Som faktiskt lyssnar.
Vet inte hur resten av dagen kommer se ut men ja.. får väl hoppas på det bästa.. eller nåt..

Jag känner mig så extremt uppmärksamhetssökande just nu. Jag säger att jag mår dåligt, men om man jämför med alla mina vänner så har jag värsta toppenlivet till skillnad från dom. Liksom, jag har vänner som bryr sig, bor med båda mina föräldrar och har en bra relation till dom, det går bra i skolan, jag kan sova på nätterna, har inga killproblem, jag är inte fattig heller, får saker och pengar (inte såhär överdrivet men i måttlig mängd). Så där ser man, jag har inga egentliga problem. Jag antar väl att jag faktiskt bara söker uppmärksamhet. Jag måste verkligen börja säga att jag mår bra, för det gör jag ju? Det skulle nog underlätta nå extremt mycket för mina vänner. Ska nog inte gå till kuratorn något mer heller, då jag mår bra och inte har något jag behöver prata om. Mina tankar får jag helt enkelt bara lägga åt sidan. Antar att jag bara har haft en sån där vanlig period som de flesta tonåringar brukar ha någon gång under sina tonår.
Men det där med mitt skärande.. hm.. asså jag kan ju inte direkt sluta då jag försökt utan framgång och jag förtjänar det ju faktiskt, med tanke på hur respektlös jag varit mot mina vänner. Måste börja sätta alla människor före mig själv. Men mitt skärande kan jag väl fortsätta med, får bara se till att jag aldrig tar upp det och att jag döljer mina sår/ärr väl. Det här blir bra det. Alla andra kommer få en mindre tyngd på sina axlar. Dom slipper oroa sig över mig, och det är ju det som är viktigt, att dom bara behöver tänka och fokusera på sig själva. Yes, det blir bra! Byebye

Jag orkar inte. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Vill bara skriva och släppa ut det som finns inom mig.
Livet vore mycket bättre om jag inte existerade i det.
Alla kompisar bara verkar så.. sura hela högen. Fattar inte vad jag gör. Men det är ju förståeligt, jag är helt cp hela jag så fattar ju att dom blir sura på mig. Jag kan knappt koncentrera mig i skolan längre. Hemma och på typ elevens val funkar det faktiskt rätt ok, men på lektionerna.. det är då det skiter sig. Som t ex tyskan. Jag har försökt skriva om en serie vi sett i några veckor nu. Av fyra i gruppen så tror jag att två är klara. Men jag är inte en av dom.. Pratade inte på tyska-lektionen idag, eller jo lite, men sa typ bara "vet inte", ryckte på axlarna och nicka o skaka på huvudet. Så jag tror hon blev lite sne för det. Visste inte om det jag hade skrivit om den där serien räckte, men jag vågade inte fråga.. hon kunde ju ha sagt att allt va fel o att det va för lite eller nåt sånt.. sen så bara... ja jag vet inte.. vågar liksom knappt prata med henne längre. Av nån anledning är jag alltid på dåligt humör på dom lektionerna. Inget egentligen illa mot henne men det bara blir så.. hon frågade en gång. Första gången jag såg ut o va på dåligt humör, efter lovet, men nu säger hon inget. Känns som att ingen egentligen bryr sig längre.. Inte man föräldrar, inte mina kompisar, inga lärare. Ingen. Antingen så har dom väl tröttnat på mig eller så tror dom att allt är bra..
Jag hade faktiskt kunnat tagit mitt liv i söndags.. men jag vet inte, jag kände bara inte för det direkt. Hade ju liksom ingen bra anledning just då tyckte jag. Vet inte om jag egentligen ångrar det... Det var ju perfekt o allt, men jag struntar i det. AAAAAH jag tänker helt fel!! När jag har chansen ska jag väl ta den? Jävla trög man är..
Aja ska försöka överleva morgondagen, men vi får väl se hur det går..

I don't know. I just.. don't know. My cuts are more. My suicidal thoughts are stronger. My friends just don't seem to care. And my life is a living hell. 

Jag vet inte längre. Någonting. Jag orkar inte. Jag vill bara ligga i min säng tills döden kommer och hämtar mig. 

Jag fattar inte vad jag gör för fel? mina vänner, en del av dom, verkar bara utnyttja mig. Dom kommer bara till mig när dom inte har nån annan. Ingen verkar vilja lyssna på mig längre. Jag kanske borde hålla käften och dra mig undan. 

Ska iaf snacka med kuratorn imorgon. Eller kanske. Vet inte om jag verkligen orkar. Kommer bara sitta där tyst och hon kommer klaga på mig. Jag har nästan helt tappat förtroendet för henne. Hon är så falsk. Men hon är en kurator. Och jag känner att jag behöver prata med någon. Jag får försöka prata med henne. Har jag tur, så lyssnar hon. Och gör inte som alla mina "vänner" och säger att hon bara mår dåligt av att lyssna på mig. 

Jag klarade att inte skära mig på en vecka. That's all. Samma dag som det blev en vecka, på kvällen, så gjorde jag det igen. Jag vet inte ens varför? För många tankar, I guess. Det är så stressande att hela tiden när jag är hemma, behöva tänka på vad jag har för kläder på mig, hela tiden ha koll på så ingen är i närheten när jag ska byta om, och hela tiden behöva tänka på hur jag håller mina armar så tröjan inte åker ner från axlarna eller upp mot armbågarna. Dom på BUP litar faktiskt på att jag kan sluta skära mig. Och jag sa att dom kunde det. Hah, det går ju bra. 

Mina tankar är väldigt riktade mot självmord. Planerar det i huvudet nästan hela tiden. Har HUR och VAR men inte NÄR. Väntar väl typ på att nåt ska hända så jag har en bättre anledning. 

Min pappa kom nyss o fråga om jag skulle hänga med till stan, för att han ska köra bilen som stått stilla i 3 månader en sväng, och jag sa att jag inte orkade. Och han sa att det var okej. Så jag får alltså va hemma själv. *YAAAY* har liksom inte fått vara hemma själv på jättelänge pga att dom inte litat på mig, men nu får jag det. Iaf idag. Men yeees det är en framgång.

Aja ska väl avsluta här. Byeeeee hope there will be no more of this shit! :)