Jag känner mig så extremt uppmärksamhetssökande just nu. Jag säger att jag mår dåligt, men om man jämför med alla mina vänner så har jag värsta toppenlivet till skillnad från dom. Liksom, jag har vänner som bryr sig, bor med båda mina föräldrar och har en bra relation till dom, det går bra i skolan, jag kan sova på nätterna, har inga killproblem, jag är inte fattig heller, får saker och pengar (inte såhär överdrivet men i måttlig mängd). Så där ser man, jag har inga egentliga problem. Jag antar väl att jag faktiskt bara söker uppmärksamhet. Jag måste verkligen börja säga att jag mår bra, för det gör jag ju? Det skulle nog underlätta nå extremt mycket för mina vänner. Ska nog inte gå till kuratorn något mer heller, då jag mår bra och inte har något jag behöver prata om. Mina tankar får jag helt enkelt bara lägga åt sidan. Antar att jag bara har haft en sån där vanlig period som de flesta tonåringar brukar ha någon gång under sina tonår.
Men det där med mitt skärande.. hm.. asså jag kan ju inte direkt sluta då jag försökt utan framgång och jag förtjänar det ju faktiskt, med tanke på hur respektlös jag varit mot mina vänner. Måste börja sätta alla människor före mig själv. Men mitt skärande kan jag väl fortsätta med, får bara se till att jag aldrig tar upp det och att jag döljer mina sår/ärr väl. Det här blir bra det. Alla andra kommer få en mindre tyngd på sina axlar. Dom slipper oroa sig över mig, och det är ju det som är viktigt, att dom bara behöver tänka och fokusera på sig själva. Yes, det blir bra! Byebye