I don't think I need therapy, I think so much things could feel better, if I only got a hug. I had a friend like that before. She just saw that I was unhappy, so she hugged me. And it felt better in a way. But it's not like that anymore. I haven't got a hug from her since last year. Sure, I have one friend. Who hugs me now and then. But not often enough. And we kind of.. had a fight.. :( 

Jag vet inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. Det här går inte längre. Jag kan inte leva det här livet längre. Jag försökte ta mitt liv. Jag ångrar det inte. Det enda jag ångrar, eller kanske inte ångrar, är att jag inte lyckades. Tänker bara att jag skulle ha använt mig av ett sätt som det är enklare att dö av. Nu har jag nya planer. På att försöka igen. Snart. 

Jag hatar mig själv. Allt jag gör, blir fel på nåt sätt. Jag började "bråka" eller man kanske borde säga tjafsa, med en tjej. Och det var mitt fel. Jag vet inte hur hon känner om mig just nu.. Om hon hatar mig eller bara är sur på mig eller fan vet vad.. 

Allt känns så jobbigt just nu. Jobbigt, tungt, meningslöst. Att bara gå upp på morgonen känns så meningslöst. Varför ska jag gå upp när jag bara kommer få en skitdag, vare sig jag vill det eller inte. Att slå upp en bok i skolan, eller iPaden, känns tungt. Som om att boken skulle väga 30 kg mer. Om nån bara kunde säga att jag var deprimerad så nån sa till alla lärare att jag ska göra det jag orkar. För även om det inte syns, eller märks, så skulle jag hellre bara sitta på en stol utan att göra nåt. Men ingen fattar. Alla tror att så länge man orkar gå till skolan, och gå upp ur sängen på morgonen överhuvudtaget, så är allt okej. Men det är ju det ingen fattar. Jag går till skolan för att jag vill ifrån mina föräldrar. Min pappa är ju hemma hela tiden.. För dom tror ju att jag har PMS.. Men det har jag inte.. Ingen fattar ju att när man mår så här, så blir man lätt irriterad. Vet inte varför egentligen. Man känner för att ge varenda människa, som inte antingen låter en va eller säger exakt det man vill höra, en stor fet käftsmäll. För man känner att ingen förstår hur man har det. Att ingen kan bara respektera att man behöver utrymme för att må som man gör. Så när någon tvingar en att göra något, eller säger något, eller frågar nåt, så känner man sig upptryckt i ett hörn. 

Får väl se hur det går med mitt liv.. Andra veckan på den här terminen börjar imorgon.. Och jag känner bara att jag vill åka till skolan och sätta mig nån stans, för att sen åka hem igen.. Inga lektioner, ingen som frågar nåt, inga människor. Bara.. lugn och ro..