Hur länge är det meningen att jag ska leva med den här skiten? Att behöva gå runt med ångest varenda dag? Ena sekunden är jag hur glad som helst, o sen så bara... trillar jag ner i samma hål igen. En tanke, en händelse, ett sms. Det är allt som krävs. Att den där lilla skitsaken kan förändra mitt mående på sekunder. Det är nästan ofattbart.
Över ett halvår nu. Över ett halvår har jag mått såhär. Det var drygt ett halvår sen allt bara föll samman. Tbh, jag trodde inte att det skulle få gå så här långt. Men jag antar väl att det är mitt fel att saker inte är bättre. Skulle ha berättat allt när jag hade chansen. Låtit orden flöda. Men nej. Det enda jag låter flöda ur mig nu är blodet i mina ådror. Det jag skär upp med ett rakblad. På mina armar. Ben. Mage. Blodet flödar ur mig när jag tar bladet till.

We're all like falling stars. We can be admired as we fall from the sky after the dark's arrival. But we can also be devastating. Then as meteors, crashing and destroying whatever that's in our way as we hit the ground. Both seem harmless at first sight, but some does more harm than others. And the path we take, isn't ours to choose.
We all have different stories. All of them has goods and bads, but just some are lucky to have more goods than bads.
And.. I'm sorry to tell you, that, I'm not one of them.